Rose Garden

Vår kära jukebox är fortfarande inne i Malmö hos greken. Han säger att han kan laga den, men att han är mycket räddare för de svartklädda hårdrockarna han har i kundstocken.

Jag tittar på de skivor som trängs i en skokartong i avvaktan på  den ordinarie boplatsen. Lynn Anderson: Rosegarden, en smäktande cowboysång från 1971. Anatagligen en stor röd sak, som den jag köpte i Danmark för 5 år sedan.

Eller en maffig gul! Den finns också besjungen. Min gula ros i Texas, Cacka Israelsson 1955. Antagligen stenkaka och inte aktuell för jukeboxen. Men i trädgården finns en som minne av något av våra första bröllop på Gästis.

Vi hade ambitionen att plantera en ros vid varje bröllop, men ambitionen gick längre än förmågan. Jag har alltid varit en usel samlare. Den enda samling jag ägt var en respektabel uppsättning filmstjärnor när jag gick i folkskolan. Den saknar jag fortfarande. 

Efterhand har vår smak för rosor övergått till buskrosor. De känns naturligare och framför allt är de otroligt lättskötta.

En välmatad vit till minne av ett bröllop jag glömt. Jag hoppas brudparet har bättre minne. Tyvärr har vita blommor som blommar tidigt litet svår att hävda sig i vår vilda trädgården. Konkurrensen med fläderblom och hundkex kan bli för svår.

När sonen Ola gifte sig med sin Lisa ville vi manifestera detta litet extra genom en stamros. Den blommar inte nu, även om den inte är så patetisk att den väntar till att givaren är död, som det heter i visan.

När tvillingbrodern Erik gifte sig med sin Emma, blev det naturligtvis också en ros på stam. Denna gång en vit. Med sin höjd och placering klarar den sig bättre mot fläderns naturkraft.

Denna ros kommer jag ihåg. Den är en hyllning till en brud som var reservationslöst förälskad i rosa. Brudgummen var dock av normal kulör.

Min egen favorit är en gåva från kommunen. En dynamisk stadsträdgårdsmästare fick igenom att ge bort rosbuskar till fastighetsägare. Tanken var att de skulle planteras synliga från gator och vägar.

Kanske har vi töjt en aning på reglerna men å andra sidan är det under sommaren bra många människor som sitter i vår trädgårdsservering.

Njut ev denna lilla sötnosen, vi äger den ihop!

Som jag tidigare sagt är jag ingen samlare. Jag kan stoltsera med att jag vet inte namnet på en enda av våra rosor. Det stör mig inte ett dugg. Skulle någon framtida gästgivare känna ett stort behov av att veta namnet på dem, är det bara att nappa en ros och få den artbestämd vid någon ros- eller trädgårdsfest, som det finns gott om på Österlen.

Avslutningsvis, en klängros ett riktigt monster av växtkraft. Den donerades under högtidliga former till de då nytillträdda gästgivarna, av byns bouleklubb. Deras numera tämligen ovårdade hemmaplan syns i bakgrunden. Ansvaret är mitt!

Bouleklubben är till följd av slitningar och stridigheter upplöst. Engagemanget i styrelsearbetet föreföll större än för boulespelandet. Eller också är det så att trender kommer och går.

Jag funderar på att plantera sparris på de två boulebanorna

Bonusmaterial, om inte en ros, så väl   en flicka från Fagersanna. Jämte Haväng är Fagersanna det vackraste ortnamn jag vet. Haväng är vackert - Fagersanna är en bondby i Västergötland.

Angelica jobbar, om inte dag och natt, mycket i vårt kök. Hon är så duktig tycker vi och till hösten ska hon vidareutbilda sig  till gourmetkock vid Båstadakademin.

Tänk vad konstigt att man inte lyckats fål till stånd en motsvarande 40-veckorsutbildning, med tanke på så många bra restauranger det finns här på Österlen!