De kära från Vallby.

Redan igår kväll började trevliga människor med rötter i Nyköping samlas på Gästis i Hammenhög. Ingela och Nisse ska gifta sig. Vi har en viktig roll i deras skånska historia. Här bodde de när Nisse visade Ingela Skåne, vilket ledde till ett beslut att flytta hit. Naturligtvis bodde de på Gästis när de letade hus. Ständigt återkommer de när de lämnar Vllby för att känna pulsen i Hammenhög. Ofta unnar de sig ett riktigt skrovmål hos oss och det är så utomordentligt trevligt att språka litet om världens gång och tidender.

Det blir, från produktionssidan sett, ett behändigt bröllop, med drygt 30 gäster.  I går kväll kändes det som ett mycket stort bröllop. Det förklaras av diskmaskinen utsatte oss för en otillåten stridsåtgärd. Slutade helt enkelt att fungera! Lägg till detta att betalkortsterminalen fick nog i torsdags. Det är väl inte svårt att förstå att det gamla skämtet att diska av besöket, var mer aktuellt än någonsin. 

Nu har jag en inställning till teknik som kära hustrun närmast beskriver som huvet i busken. Men jag tror på teknikens "spontanläkningsförmåga" alternerande med "magic finger terapi". Det senare består i att jag pillar här och där, utan att egentligen ha en aning om vad jag håller på med. Jag säger bara - nu fungerar diskmaskinen igen! Ingen kan ta ifrån mig det. Kanske jag skulle erbjuda mina tjänster som "mekanikhealer"?

Åter till ordningen och bröllopet. När det gäller bordsdekorationerna är det inget man skojar med när en trädgårdsmästare gifter sig med en keramiker som också gör fantastiska dekorationer till jul, påsk osv i halm och annat som blir över.

Svägerskan var ingen duvunge avseende appliceringen av grannlåten. Vi fick bevaka våra intressen och påpeka att det skulle ätas och drickas från bordet också. Nåja - det var inte så farligt. Vi dukade upp ett par kuvert. Det blev perfekt harmoni.

Några ord om buketten. Purjolöksblommor, blomma från morot, björnbärskart, blad från kålrabbi och några köpta sammetröda kallor.  Min slutsats: Skörda inte era grönsaker, vänta till år två och plocka blommorna. Björnbärskarten föranledde mig att gå ut i privatens trädgård och titta på det gigantiska snåret vi har i en hörna. Jag lär inte behöva lämna tomten för att plocka björnbär i år!

Paret åkte hästskjuts från Vallby kyrka. Tyvärr missade Doris och jag deras ankomst eftersom vi var på ICA och stödköpte frukostmat eftersom hela kalas ska äta frukost hos oss. Vi mötte ekipaget. Nisse undrade ropande: Fungerar diskmaskinen?

På min bytur träffade jag Stefan, som vill ha ett bord eftersom morsan och Kristina kommit ned. Då blir en krögare svettig - fullsatt, men våra trogna gäster kan man inte svika och ett bord ska vi väl kunna klämma in.

Vid vår hemkomst var kalaset inne i bubbel-/mingelfasen. Vad glad man blir att vädret var så bra. 

Menyn för kvällen är väldigt skånsk med italiens knorr. Först en klassisk silltallrik, med öl och hemgjord bäsk (OP eller Skåne för dem som ännu inte kommit till insikt).

Huvudrätt det djärva draget bräserad ungråka, syrade rotfrukter, gräddsås, rönnbärsgelé, sockerbrynt potatis och naturligtvis gräddsås.

Dessert, en panna cotta under passionfruktstäcke och färska bär. Nisse lär ha genomgått fakirdiet för att komma i fracken. Vi ska nog få upp honom i matchvikt och ur fracken kommer man alltid.

Ett bröllop av den här digniteten, helt i nivå med Victorias och Daniels omräknat till befolkningsunderlaget, kräver naturligtvis en vårdros. Vi åkte till hovleverantören, handelsträdgården i Tågarp, bäst på rosor.

Ingela och Nisse, nygifta med vårdrosen framför sig.

Ett projekt ha kartlagt Österlens kulturhistoriska rosor. Vi valde Hannas ros. Vi tänkte att det skulle passa. Tyvärr  var historien runt Hannas ros makaber och  inte den för tillfället mest passande. Men lever man i kulturhistoriska trakter, bland sägner och skrönor  kan det bli så. Man får inte vara vidskeplig. 

Vi hade inte läst på i förväg och trodde att det syftade på byn Hannas. 

Hannas ros
	DEN ARMA KVINNANS TÅRAR OCH BÖNER RÖRDE DEM ALLS INTET Så står det att läsa på Hanna Johansdotters grav i Brösarp. Den unga Hanna blev brutalt mördad 28 mars 1889 av sin man Per Nilsson och hans mor, den dominerande och svartsjuka Anna Månsdotter. Vem av de båda som utförde själva dådet har aldrig blivit klarlagt, men indicierna pekar på att Anna Månsdotter förtjänar att bära epitet "Yngsjömörderskan". Stackars Hanna blev bara tjugotvå år. Men i trädgården på föräldrahemmet i Brösarps norra backar står en ros som såg Hanna växa upp och som skänker oss sin blomprakt och väldoft än idag, mer än 100 år senare. Gårdens nuvarande ägare har döpt rosen till "Hannas ros".

Mellan pusten leker livet.

Nu är det fullsatt här på Österlen. Inte bara på Gästis, utan också hos grannarna och inte minst i privaten. är Våra Stockholmare är på plats. Äter upp jordnötssmöret! Slår sönder tvättlogistiken! Men ack så kärt. Understundom flåsar vi med på en utflykt. Vendels grill igår kväll. Gott och en ganska hyfsad utsikt, om man säger så.

Det är litet rörigt nere i Kåseberga, men vi hade turen att hitta en parkering.

På hemvägen över Peppinge upplevde vi ännu en av dessa solnedgångar. Man får liksom inte glömma att njuta av naturen. Nu tror jag inte att man blir hemmablind i första taget.

När jag är trött av disk, rumsstädning och bokföring tar jag alltsomoftast en liten utflykt med Doris. Då kommer jag ihåg varför jag är på Österlen.

I tisdags hade vi litet färre gäster i restaurangen och Jonas delgav mig, att nu är säsongen slut.

Jo, jo - efterföljande dagar 80-90 lunchgäster, 50-60 kvällsätare och fullt på rummen.

En bild på kockteamet. De jobbar hårt -men poserar en aning.

Värmen och torkan håller i sig, någon skur har vi fått. Det positiva är att man inte behöver lägga mycket tid på gräsklippning. Gott, i synnerhet som den organiserade brottsligheten lagt rabarber min min glädje och stolthet, åkgräsklipparen.

Stockrosorna, denna dansk/skånska praktblomma, har frösått sig  i buxbomshäcken. När jag köpt plantor och omsorgsfullt försökt få dem att trivas på anvisad plats, har det blivit fiasko. Men jag har inget behov av att vara praktens barnmorska.

Efter en planeringsinsats i nivå med en rymdfärd lyckades vi förflytta hela flocken till Ystad, samling Stortorget. Efter en stund fann jag mig övergiven, borttappad.

Detta gav mig tillfälle att språka med en bokantikvarie. Häromdagen köpte jag en bok om inredningen på M/S Kungsholm, ett monument över art deco. Då i Simrishamn och priset en spottstyver. Idag i Ystad och fyndet jag gjorde där var "Husen runt Östersjön" ett praktverk, fortfarande inplastat, för 90 kr. Det är något sjukt med bokbranschen.

Väl tillbaka i Hammenhög brakade helvetet loss. Betalterminalen hade slutat fungera, död som en Norwegian Blue. Supporten stänger för säkerhets skull kl 17. Ny beställd, men kan levereras först på måndag. Upp med anslag och hjärntvätt av servisen att informera alla gäster vid ankomst.

Som en gäst påtalade: Det där med kort terminalen var ju inte så bra! Så ytterligt väl formulerat.

Tage i position funderande över vårt stora teknikberoende och därav sårbara samhälle.

Antikrundan på Österlen.

Loppmarknader är en basnäring på Österlen. Nivån är från ostädat garage till hög standard. En städad loppmarknad kallas Antikaffär. Stockholmsdelarna av vår familj hyser ett intresse för loppis, inte bara ett utan många, helst alla. Därför blir det alltid någon loppissafari. En förtrupp av oss kombinerade hundpromenaden med ett besök på Mariedals loppis, här i Hammenhög. Vi ville främst ha en bunt broschyrer om Antikt & Loppis att lägga ut på Gästis.

Jag trivs ganska bra på Mariedal. Det är stort, jag hittar, känner igen grejerna och eventuellt nyinkommet. Jag har ungefär samma känsla för livsmedelsaffärer, jag handlar helst i den där jag vet var varorna står. Jag inser att det här är ett rationellt och fullständigt felaktigt förhållningssätt, men vi har ju alla våra brister. Hursomhelst hade de inga broschyrer och vi hänvisades till Karossgården i Gladsax. Detta är loppisarnas NK, och här började vi vår gemensamma tur.

Som vanligt blir jag alldeles blind när jag går loss bland prylarna. Jag kan helt enkelt inte vända på perspektivet - köpa eftersom det finns. Jag måste utgå från ett behov. Mea culpa!

Jag brukar snabbt övergå till att studera mina fellow consumers.

Där är golfarna som mellan 18 hål och eftermiddagsdrinken slinker inom loppis. Världsvant i sina vindtäta overaller och dubbade skor värderar de artiklarna, med glasögonen i pannan, som värste Knut Knutsson, sällan avslut! Mycket
skrik och litet ull, sa kärringen som rakade
grisen.

Så har vi semestermysarna, som tröttnat på stranden (eller bränt sig intill melanomets gräns). Med risk för att betraktas som bristande feminist, är det utan undantag frun i huset som myser högljuddast. "Gösta - kom se! En sådan hade min farmor!" Handlar med hjärtat.

Den tredje kategorin är den mest målinriktade. De äger hus här. De värderar möjligheten att byta elkabel i lampan, river i lådan av gamla dörrhandtag och beslag söker tidsenliga möbler och inredningsdetaljer. Sällan

avslut eftersom konkurrensen är förödande och det mesta av värde redan sålt.

Vi drog vidare till Kubusa konsthall som på nusvenska heter Kabusa Vintage House. (Ännu ett begrepp för begagnade varor!) Den fantastiska byggnaden har nu också fått ett lyft extriört. Parkeringen är flyttad åt sidan och entrén har fått en vacker smidesgrind, som flankeras av två kinamän, av Mats Nilsson. Många andra av Mats underfundigt humoristiska verk finns också på insidan.

Kabusa har kvalitet i olika prisklasser, väl värt ett besök för den som har hus på Österlen, eller släpkärra. Och så har de fika. Tage och jag har bänkat oss i en soffgrupp.

I kaffehörnan finns det gamla filmaffischer och foton från inspelningar. Jag gillar verkligen estetiken i de gamla affischerna.
Så ser jag megastjärnan Edvard Persson  med en trippelaffisch för "Söder om landsvägen" från 1936. Detta som blivit ett bevingat talesätt. Landsvägen avser gamla länsväg 101, den gamla huvudvägen mellan Malmö och Ystad, innan E66.

Jag är kluven till den mannen och hans filmer. Som barn tyckte jag om de enkla komedierna, som genom Edvards rättrådighet alltid slutade lyckligt. Redan då insåg jag att handlingen var tunn, Edvard var dryg och att han talade en vidrig skånska med tungspets-r.

På Österlen är det inte långt mellan bodarna. Jag är inte så negativ till företeelsen som det verkar. Vi har hittat många inredningsdetaljer till våra rum. Vårt sökande brukar företrädesvis ske i lågsäsong. Bättre utbud, priser och ingen trängsel.

Kerstin Normans Antikaffär i Glemmingebro är en av dem jag gillar. Där är ordning och ibland hittar man kul saker där. Vi köpte i vintras en serie inramade tryck av Edward Hopper. Den löste julklappsproblem.

Jag tycker om gamla burkar. De är dekorativa och glada. Ofta väcker de minnen. Men, som jag tidigare berättat, är jag ingen samlare. En burk har jag köpt hos Norman. I den sparar jag kvitton, som Roy & Roger i Macken.

På vinden är det loppis och där hittade vi rundans mest makabra fynd. Salt- och pepparkar, i form av fötter. Med texten Cypern, och en karta över landet. Detta reser ett antal frågor. Vem sitter och tänker ut en sådan souvenir, vem köper den och vem släppte in Cypern i EU.

Jag köpte dem inte eftersom vi skulle behövt 20 för att kunna utrusta alla bord.

Inte heller köpte jag en lätt pornografisk inramad teckning. Men jag, som är litet full i fan, tänkte att jag tar en bild och lägger upp på bloggen. Jag har sett att porrbloggar har en tendens att hamna högt i ranking. Österlen - Hammenhögs Gästis, nu med porr!

Och faktiskt känns bilden ganska mjukporrig, för att inte säga sedesam.

Ytterligare en antikaffär i Glemmingebro. Jag vet f inte vad den heter. Ett l tips är att använda uteslutningsmetoden, heter den Norman Antik är det inte den jag menar. 

Den är möjligen något  nischad. Bland annat har den en stor samling porslinstomtar.

 Medföljande Erik spanar alltid efter gamla musikinstrument.  Ett dragspel står på önskelistan. Han hittade ett bälgaspel med ton för varenda tryckning. Hans invändning var att det var ett knappaspel, vilket han menar är svårare att lära sig. Men kan man lära sig att skriva maskin kan man väl lära sig att spela dragspel. På 50-talet var dragspelsspelande rena folksporten. Dragsspelsklubbar och självstudiekurser!

Den andra och kanske viktigar invändningen var att priset var för högt.

Jag tittade bland skivorna och hittade gamla kära Creedence Clearwater Revival. Det hörde jag en hel del av på slabbedans i Lund, samtidigt som jag misskötte mina studier.

Jag inser att om människohandel varit tillåten, skulle man säljas i antikaffär eller eventuellt loppis.

Sukiyaki i Hammenhög

Så kom de då, klanen Ramel. Lotta, Mikael, Backa Hans Eriksson, som åtminstonden musikaliskt är family, och mamma var med. Efter litet gruffande om ljudtekniker, elfel, svettande och sound-check var allt klart inför aftonen. Alla var där - är en klar överdrift. Vi håller litet igen på våra sommarföreställningar. En högklassig show och rimligt med gäster, så vi hinner med och alla får en njutbar upplevelse.

Det var inte så stor idé att framföra Povelmaterial när Povel gjorde det själv. Jag fick mig berättat att det nu finns grupper med helt unga människor som spelar Povel. Men det hetaste "coverbandet" måste vara Povels Naturbarn. Proffsigt, äkta och mycket musikalist! Som det brukar stå på DVD-fordralen: massor av extramaterial. Visst är det hur spännande som helst att höra hur det var att växa upp och leva med Povel.

Kanske är Sukiyaki, det bästa numret, svårt att välja. Definitivt är det det roligaste. Mamma Ramel berättade dagen efter för mig att Lotta berättade att hon skulle göra Sukiyaki. Det går inte! Du ska få se, sa Lotta. Hon kunde! Hon gör den bättre än farsan, sa mamma Ramel, jag vek mig dubbel av skratt första gången jag hörde den.

Jag köpte dvd-en Ratata, som hade premiär på vita duken när jag var nio år. Jag kom ihåg att jag gillade den skarpt. Mikael sa att den håller än. Jag ska se den när turisterna åkt hem och regnet smattrar mot rutan.

Ni som missade denna fantastiska föreställning har chansen en gång till den 3 augusti på Mellby Atelier. Jag rekommenderar varmt att ni utnyttjar den möjligheten.

Om maten på Gästis

Under de sex år vi drivit Gästis har vi arbetat intensivt med att renovera Gästis i alla avseenden. Vi har haft filosofin att hålla kontakten med tider som gått. Men i takt med att tiderna och livsstilarna förändras måste också en institution som Gästis göra det. Det har varit litet segt att få igenom den nya mat vi har. Vi slåss mot en historia med vulgärt stora portioner, brun sås och potäter. En övergödd filmkomediehjälte från 40-50 talet, i form av Edward Persson och hans: "go mad, möen mat och mat i rättan tid" har svävat över oss som en förbannelse.


Vi tar naturligtvis ansvar för de "kulturella rätterna", som äggakaga, råka och silltallrik. I övrigt har vi totalt förnyat maten och gjort den attraktiv för alla de matturister som besöker Österlen och de som bor här och uppskattar modern matlagning från grunden och kvalificerade kombination av smaker. Även om jag talar i egen sak, men också åberopar ett stort antal gäster, inte minst våra stamgäster, så är vårt kök mycket duktigt på detta. 


Min hypotes är att matjournalister är bekväma och konventionella. Om man skriver om det som alla andra skriver om  är  risken liten att man gör bort sig. Jag har till exempel en ständig diskussion med annonssäljaren till Magasinet Skåne. Hör här vad man tycker under rubriken: "ÄTA UTE. Redaktionen har valt ut de restauranger vi tycker är bäst just nu." Om Hammenhögs Gästis skriver de: "Stekt ungråka är fortfarande specialiteten, men här serveras även andra skånska klassiker." - Man undrar var de varit och ätit? De kunde ju åtminstone ladda ned menyn från webben för att konstatera hur fel de har. Riktigt dåligt tycker jag och tråkigt för köksmästare och kockar som lägger ned mycket fantasi och kunskap i att producera en modern meny med intressanta smakkombinationer, i sparsmakade presentationer. Citatet är inte hämtat ur det senaste numret, eftersom jag inte hade tillgång till det, men varför skulle de ha ändrat texten nu? Skulle de gjort det får jag väl skämmas en aning, men mer vara nöjd med att de äntligen ändrar. Annonssäljaren brukar tala om för mig att jag ska vara glad att vi får vara med. Ungefär som i det gamla "Ring så spelar vi" efter att ha dabbat sig på den enklaste frågan, "det var kul att få komma fram".


Ett annat av mina favoritteman är den beskäftige kåsören i Ystads Allehanda, som minsann alltsomoftast är både i Thailand och Spanien. Där drar han runt som en gastronomisk gamäng, världsvan och smaksäker. När han är hemma i "sin lilla stad" tillreder han de läckraste av måltider, eftersom det är för dyrt att gå på restaurang och han lagar bättre mat själv. Jo man tackar och bockar. Jag skulle kunna kontra med att Ystads Allehanda är för dyr och dessutom skriver jag bättre själv. Men det gör jag inte av det uppenbara skälet att alla förstår att jag läser Ystads Allehanda. Och ibland är kåsören riktigt spirituell, främst när jag tycker likadant.


Det var med stor glädje vi den 20 juni i Sydsvenskans söndagsmagasin kunde läsa ett sexsidigt reportage om maten på Gästis, Jonas tankar om mat och recept. Lisa Förare Winbladh hade skrivit. Hon är ung, kunnig, engagerad och skriver  om nya företeelser hon springer upp. Hon är i hög grad en modern skribent, aktiv såväl i press som i sociala media. 

Gastis Confidential.

Min Carina varför har du övergivit mig , för att travestera Jesus. Medan Carina, som jag litar mer på än mig själv, bor i husvagn på Kiviks marknad. Äter Hönökaka med mjukost och dricker starköl i dåligt sällskap! Köper lyckobrev och sockervadd! Får jag stiga upp strax efter det att folk har gått och lagt sig. Laga frukost och försöka producera genomsnittsägget till 16 mogonsura gäster. Svettigt bädda och städa 8 rum innan cirkusen börjar om kl 15! Det ska fan vara hotelldirektör! Hade jag inte varit med i Svenskt Näringsliv skulle jag gått med i facket.

Endast hettan och torkan håller trädgården något i schack. I samband med att vi förra året gjorde förändringar på framsidan, bytte "betongrabatterna" mot kullersten, fick vi rådet att vara rädd om lökväxterna medan perenner alltid kunde ersättas.

Vi hittade ett gäng lökar som fört en tynande tillvaro. Vi hade inte ens lagt märke till om de blommat. Nu har vi ett bestånd av praktfulla liljor, som doftar som om de ska på dans.

I det långsiktiga arbetet med att bygga varumärke har jag gjort en offensiv. Stina, den kompetenta bildkonstnären i Ystad (av någon anledning inte medlem i ÖSKG) apterade en praktfull tatuering på min högra axel. För att uttrycka sig diplomatiskt, så har jag fått ta en del skit för det.

Stina har också en mycket välbesökt blogg, med ett något fräckare tilltal än mitt nyanserade, välbalanserade upplägg.

Åter till motivet! Det är en klassisk bild. De tuffa grabbarna, som jag som tanig läroverksgosse tog omvägar runt, hade sådana. Nu är deras luddiga i konturen och blekta medan min är knivskarp. Kombinationen med ett över trehundraårigt gästis tycker jag själv är välfunnen. Tradition och förnyelse!

Det är ju också på det viset att 80% av året bär man långärmsskjorta och 19,98% kortärmsskjorta. Fri exponering blir det i princip endast vid bad. Läkarbesök, selektivt, och det råder ju sekretess inom sjukvården (till skillnad från Turistbyrån men där behöver, man inte ta av sig skjortan). Jag vet inte om man måste ta av sig på överkroppen om man går på Indisk Änglahealing, men den tiden den sorgen. Vad jag vill komma till att är min praktfulla tatuering är i princip dold för världen. I smyg kan jag njuta av den själv och så småningom visa den för barnbarnen i en fantasifull kontext. Eller kanske är det fult att ljuga för barn - men då skulle det ju inte finnas sagor!

Fruntimmersveckans förband.

Jag har inte hunnit studera begreppet "fruntimmersveckan", vilken börjar i morgon om jag har rätt för mig. Jag fick Bondepraktikan i present när jag fyllde år senast. Men jag vet att fruntimmersveckan förknippas med regn, regn och regn. Denna dag, Bruno i almanackan, väldigt väl valt med tanke på hur gräsmattor ser ut, gav oss ett förtida uttag av kommande regnperiod. Mullrande åska och intensiva regnskurar har sällan varit så välkomna.

Hos oss var regnet särskilt väl sett eftersom vi gjort om vår "tapetrabatt". Vår tanke att plantera om i rabatten ett par gånger under säsongen var bra som tanke men en usel idé i praktiken. Därför har vi nu konverterat rabatten till en perenn rabatt. Tre sorters miniatyrrosor och lavendel i en ganska fri kombination ska förhoppningsvis ge den färgklick vi vill ha på framsidan. I vilket fall ger den en doftkick. Lavendeln luktar underbart!

Det är effektivt och framför allt väldigt trevligt när hela familjen jobbar tillsammans. Julius har specialiserat sig på bevattningsdetaljen. Vi fick punktbevaka honom när restauranggäster närmade sig. En vattenstråle på ryggen kan antas skapa en oöverstiglig uppförsbacke i den kommande relationen, även med den mest positiva.

Efter arbete - en enkel måltid i verandan.

Som jag tidigare berättat är råkan på tallrik betydligt mer älskad än råkan i trädtopp. Jag gav mig ut i Skåne för att rekvirera vad som går att få tag i hos jägare. Vi tår oss nu gott över sommaren.

Det slår en att Skåne är ett omväxlande och mycket vackert landskap. Även om jag är hard-core ateist har jag alltid haft en vurm för kyrkobyggnader. Jag hittade en liten pärla i Sireköpinge. Kyrkogården framför kyrkan är betydligt mer sluttande än jag i min primitiva fotokonst lyckas återge.

Sireköpinge - vilket härligt namn på en by. I min fantasi är det en riddare som kommit hem och grundat ett samhälle. Har jag rätt för mig var ett korrekt tilltal till en riddare - "sire". (Eller också har jag sett Ivanho på nyårsdagen, för många gånger.) Under hugg och slag har han tvingat den livegna befolkningen att uppföra denna vackra kyrka, som idag ligger så ståtligt på höjden.

Naturligtvis är det inte alls så "sire" kommer väl från något fornnordiskt och betyder något i stil med "platsen där ån kröker sig åt vänster". Vad vet jag? Jag håller mig till min teori och ger fullständigt fasen i vad Svenskt ortnamnslexikon  kan tänkas ha för uppfattning.

När vi ändå resonerar kyrkor. Är det inte nödvändigt att den krympande församling, som benämns Svenska kyrkan, befrias från sitt ägaransvar för sisådär 80-90% av kyrkorna, som riskerar att stå och förfalla? En god metod praktiserades av Karl XI under sextonhundratalet. Det kallades reduktionen och innebar att staten drev in stora delar av det som lättvindigt donerats till adeln. Naturligtvis gråt och tandagnisslan men genomfört med för tiden  gott ledarskap. Jag föreställer mig att vi skulle kunna få loss fantastiska utställningslokaler, konserthus och andra allaktivitetsrum om vi avheligade och lösgjorde från kyrkans halvkompetenta administration. Jag antar att en del måste rivas. Kan man göra exklusivt boende i gamla vattentorn så är det bara fantasin som sätter gränser för vad man kan göra i gamla kyrkor.

Ost från öst.

Det är inget glamorjobb att vara mathantverkare. Med mathantverkare menar jag den som håller i hela kedjan från odling till färdig produkt. Detta sätt att jobba blir småskaligt och framför allt väldigt arbetsintensivt och tyvärr också, med alla myndighetskrav, kapitalkrävande. Det ligger så långt från utvecklingsbyråkraternas tankar och tips om tillväxt, tillväxt, tillväxt... Själva idén med detta sätt att odla och tillverka är kvalitet. Den naturliga följden av mycket nedlagt arbete och begränsad produktion blir ett högt pris. Om man upplever detta som ett problem så beror det på okunskap. Redan Falstaff Fakir rimmade: "Proletären gärna ville dricka punsch ock spela kille". Vissa lägger en förmögenhet på att renovera gamla bilar till originalskick, andra lägger en undersköterskelön på att spela golf osv. Det finns en nivå på mat som ligger över prisjämförelser typ billigaste matkassen, diskutabla nyckelhålsmärkningar och statistiska kvalitetsmätningsmetoder.

Jag talar om till exempel Vilhelmsdalsost. För mig är kravmärkt, ekologiskt, organic, och allt vad det kan kallas, av väldigt liten betydelse. Det kostar skjortan att få sätta en stämpel på en matbit. Ändå säger det inte ett dugg om hur det smakar, om det är bra framställt och odlat med kärlek. Jag inbillar mig att jag känner igen en glad get, en hederlig människa och framför allt en matbit som från gommen skickar signaler till hjärnan som översätter till en stund av lycka. Sådan är den ost som Kristina och Lars gör på Vilhelmsdal.

Det är med glädje jag ser att de nu fått igång en prydlig gårdsbutik. Att sälja via vanliga butiker gör att gudastyckena från Vilhelmsdal, efter butikens påslag hamnar på en nivå där även en fanatiker lätt väljer en fransk massproducerad ost. Fortfarande kostar hantverksosten  mycket pengar, men vet man vad som ligger bakom och vad man får så är det inte dyrt. Är man mer intresserad av att det ska vara billigt finns folkhemsvarianten med en lagrad Herrgård, en Brietårta och en grönmögelost från Danmark att köpa på ICA, ofta till extrapris och ibland sampackat på en träskiva med plastfolie över. Det kan också vara gott men för guds skull - jämför inte.

Jag önskar vännerna på Vilhelmsdal all lycka med den nya gårdsbutiken. Nu kan vi, som ofta får frågan av våra restauranggäster var man kan köpa osten, svara: Kör mot Simrishamn några kilometer, ta av mot höger, det är skyltat.

Rose Garden

Vår kära jukebox är fortfarande inne i Malmö hos greken. Han säger att han kan laga den, men att han är mycket räddare för de svartklädda hårdrockarna han har i kundstocken.

Jag tittar på de skivor som trängs i en skokartong i avvaktan på  den ordinarie boplatsen. Lynn Anderson: Rosegarden, en smäktande cowboysång från 1971. Anatagligen en stor röd sak, som den jag köpte i Danmark för 5 år sedan.

Eller en maffig gul! Den finns också besjungen. Min gula ros i Texas, Cacka Israelsson 1955. Antagligen stenkaka och inte aktuell för jukeboxen. Men i trädgården finns en som minne av något av våra första bröllop på Gästis.

Vi hade ambitionen att plantera en ros vid varje bröllop, men ambitionen gick längre än förmågan. Jag har alltid varit en usel samlare. Den enda samling jag ägt var en respektabel uppsättning filmstjärnor när jag gick i folkskolan. Den saknar jag fortfarande. 

Efterhand har vår smak för rosor övergått till buskrosor. De känns naturligare och framför allt är de otroligt lättskötta.

En välmatad vit till minne av ett bröllop jag glömt. Jag hoppas brudparet har bättre minne. Tyvärr har vita blommor som blommar tidigt litet svår att hävda sig i vår vilda trädgården. Konkurrensen med fläderblom och hundkex kan bli för svår.

När sonen Ola gifte sig med sin Lisa ville vi manifestera detta litet extra genom en stamros. Den blommar inte nu, även om den inte är så patetisk att den väntar till att givaren är död, som det heter i visan.

När tvillingbrodern Erik gifte sig med sin Emma, blev det naturligtvis också en ros på stam. Denna gång en vit. Med sin höjd och placering klarar den sig bättre mot fläderns naturkraft.

Denna ros kommer jag ihåg. Den är en hyllning till en brud som var reservationslöst förälskad i rosa. Brudgummen var dock av normal kulör.

Min egen favorit är en gåva från kommunen. En dynamisk stadsträdgårdsmästare fick igenom att ge bort rosbuskar till fastighetsägare. Tanken var att de skulle planteras synliga från gator och vägar.

Kanske har vi töjt en aning på reglerna men å andra sidan är det under sommaren bra många människor som sitter i vår trädgårdsservering.

Njut ev denna lilla sötnosen, vi äger den ihop!

Som jag tidigare sagt är jag ingen samlare. Jag kan stoltsera med att jag vet inte namnet på en enda av våra rosor. Det stör mig inte ett dugg. Skulle någon framtida gästgivare känna ett stort behov av att veta namnet på dem, är det bara att nappa en ros och få den artbestämd vid någon ros- eller trädgårdsfest, som det finns gott om på Österlen.

Avslutningsvis, en klängros ett riktigt monster av växtkraft. Den donerades under högtidliga former till de då nytillträdda gästgivarna, av byns bouleklubb. Deras numera tämligen ovårdade hemmaplan syns i bakgrunden. Ansvaret är mitt!

Bouleklubben är till följd av slitningar och stridigheter upplöst. Engagemanget i styrelsearbetet föreföll större än för boulespelandet. Eller också är det så att trender kommer och går.

Jag funderar på att plantera sparris på de två boulebanorna

Bonusmaterial, om inte en ros, så väl   en flicka från Fagersanna. Jämte Haväng är Fagersanna det vackraste ortnamn jag vet. Haväng är vackert - Fagersanna är en bondby i Västergötland.

Angelica jobbar, om inte dag och natt, mycket i vårt kök. Hon är så duktig tycker vi och till hösten ska hon vidareutbilda sig  till gourmetkock vid Båstadakademin.

Tänk vad konstigt att man inte lyckats fål till stånd en motsvarande 40-veckorsutbildning, med tanke på så många bra restauranger det finns här på Österlen!

Statistiken ljuger aldrig.

I den dallrande hettan, strax innan österlenturismen nått sin kulmen, damp en broschyr från "Tourism in Skåne" ned i brevlådan. Det var en redogörelse för turismen i  Skåne under 2009. Jag tycker sådant är perverst roligt.

Jag fick mig till livs en definition av turism:
"Turism omfattar människors aktiviteter när de reser till och vistas på platser utanför sin ordinarie omgivning för kortare tid än ett år för fritid, affärer eller andra syften."


Det hade jag ingen aning om, jag trodde att turism per definition var knutet till fritid. Då vet jag att vi är inriktade på fritidsturism.

Några nyckeltal för Skåne:
Omsättning 17,7 miljarder kronor.
Sysselsättning 12 400 årssysselsatta.
Totala skatteffekter ca 2,0 miljarder kronor.


Jag fick bekräftat att de flesta turisterna kommer fån Skåne, följt av Stockholm och Västra Götaland.
Av utländska besökare har danskarna passerat tyskarna med hästlängder under 2009. På tredje plats kommer britterna, något som vi inte märker så mycket av på Österlen.

Simrishamn är den kommun i regionen har flest hotell efter Malmö. En häpnadsväckande information, även om det  mestadels rör sig  om "mikrohotell".Räknar vi antal bäddar rasar vi till 6:e plats. Jag tror att det är just småskaligheten och mångfalden som gör Österlen till Österlen, även om utvecklingsbyråkaterna inte håller med mig. Storskalighet och tillväxt är deras bästa. Nu är det ju i praktiken så lyckligt att det är vi på anläggningarna som bestämmer.

Jag skulle önska att politikerna, inte minst i Simrishamn, reflekterade över siffrorna och ville förstå och agera efter betydelsen av branschen turism. Det spelar ingen roll om plåtslagare, bönder och kamrerare blir sura. Utan turister stannar Österlen!

Efter detta mödosamma tankearbete var jag alldeles svettig. Dags för en tur till stranden. Den snabbaste vägen mellan två punkter är en rak linje, alltså Borrby Strand. Kocken som för dagen slitit sig från spisen, litet osäker i den ovana miljön får man anta, satte igång att baka sandkakor.

Längs strandkanten fanns ett band av tång som inte luktade Chanel No. 5.

Damerna samlade mod och styrka genom korsordslösning.

Jag försäkrar att alla badade trots att det inte var särskilt varmt. Julius var dock återhållsam med badandet och föredrog att bli buren av farmor. Den nybadade modern avvisades som bärare, såsom varande "kall och äcklig".

Ingen av oss är längre mycket för att sitta i solen och pressa. Däremot är vi alla med en viss regelbundenhet hungriga.

Efter en ovanligt kort överläggning enades vi Norra Skolan i Brantevik. En stilsäker och lugn oas. Man har på något vis återskapat skolkänslan när den var som bäst...Den blomstertid nu kommer. Goda mackor bra gaspacho. Trädgården är suverän och i princip underhållsfri. Norra skolan är verkligen en gemensam favorit.



Och så bor Nisse där. Han är halvsyskon till Doris. Som en riktig Airdale, nyfiken och kontaktsökande, kunde han trots värmen inte låta bli att komma fram och hälsa - och naturligtvis bli duktigt påklappad.

Stora förändringar

Häromdagen revolutionerade min världsordning så radikalt, som inte skett sedan övergången till högertrafik 1967. I vår trädgård omges vi av gigantiska aromatiska bestånd av vad jag ansett vara doftjasmin. Så kommer Henrik, hårfrisörskans make, och delger på sitt inte  helt försynta sätt att det inte heter jasmin utan schersmin. Det är klart man blir förbannad! Ännu mer förbannad blir man, efter att ha gått till källorna, och fått verifierat att jasmin i vårt land är en krukväxt eller ett flicknamn. Plötsligt har vi en trädgård som gör oss självförsörjande på doftschersmin!

Vid vidare inventering av våra odlingar ser jag att i den del av vårt gods, som vi kallar "privaten", har det vilda björnbärssnåret vuxit sig starkare än någonsin. Om det nu, Henrik, får fortsätta att heta björnbär. Av blomningen att döma blir det ett bra björnbärsår, förutsatt att det blir fortsatt soligt. Jag ser fram mot att göra marmelad, smaksatt med rom och vanilj. (Ska jag vara alldeles korrekt, var det Eva som gjorde marmeladen, men jag plockade björnbären.) Förra året kunde vi bjuda frukostgästerna   vår egen marmelad långt in på den vår, som inte var någon vår.

I övrigt går jag och förbereder att reducera alliansens skattebas. Jag funderar på att göra ett allvarligt försök att sluta snusa. Kanske är det inte så lätt att avveckla denna ursvenska sed, som varit mitt andra jag sedan fyrtiofem år. Är det något som jag är riktigt bra på så är det att snusa! Men har min storasyster kunnat sluta borde väl jag också kunna.