Vi går mot bättre tider.

Vinterns järngrepp börjar luckras upp. Takdropp och kramsnö pekar mot bättre tider. En tanke som ger mig rysningar är att detta spåriga blask skulle frysa till. Då får jag val skaffa broddar både till mig och Doris, även om hon har fyrbensdrift.

När jag igår bläddrade i Ystads Alehanda läste jag en krönika av Robert Dahlskog. Inte kåseriet, som var larvigt och lättgods som vanligt. Jag läste i och för sig den också för att få upp adrenalinnivån, inför dagens värv. Denna gång handlade den om hur han förlängde sin omtjatade Thailandsresa genom att inte packa upp sin resväska. Vilken krystad bortförklaring av slarv och lättja, den hade min fru aldrig gått på! Nej åter till krönikan. Den handlade utredningen om regionala  kulturpengar. Skåne är en av de första fem regionerna  som ska tillämpa den sk portföljmodellen. Nu är jag inte insatt och påläst i sakfrågan men läser i krönikan att  arbete pågår med att bygga upp organisation och administration för samråd med kommunerna.

Dahlskog manar oss att vara på tå och trycka på våra politiker och framför allt att få dem att redovisa sin kultursyn, inte minst med tanke på att det är valår. Det finns anledning att vara alert det är mycket pengar som ska fördelas och våra politiker blir ju inte bättre av att de har mer medel till förfogande. Feghet och jakten på någon slags rättvisa har förr lett färden rakt åt helvitta.

Ett bra exempel på helvittasfärder, inte minst för kulturen, är vårt Leaderprojekt i regionen. I ett försök att armera min affekt med litet fakta gick jag in på deras hemsida. En mer faktatom företeelse får man leta efter. Då är det väl helt legitimt att köra affektspåret?

Tanken med Leader är om jag förstått det rätt att åstadkomma ett decentraliserat nerifrånperspektiv. Jo jag deltog i den Golgatavandring som föregick utseende av beslutsgruppen (LAG) i vårt Lederprojekt. Efter en serie av SWOT-analyser och grupparbeten skulle färden stakas ut. Ungefär som i en Robinsontävling fösvann vi, som inte hade tiden och tålamodet, efterhand. Jag kan erkänna att jag vek ned mig tidigt. Sedan utsåg Örådet en LAG. 15% av hela Leader avsätts till administration. Jo - jag tackar! Tiger och leader. I stället för okunniga politiker, som har den fördelen att de kan röstas bort och ersättas vart fjärde år, fördelas ett stort antal miljoner av de lokala bysnillen som har det bästa sittfläsket. Samtidigt är kommunerna "befriade" från att stödja projekt, de har ju satt sina pengar i Leader.  Vad är det för fel på demokrati och öppenhet.

Jag nämnde en TV-såpa. En annan sådan är Let´s dance. Denna säsong har ju Gudrun Schyman deltagit för att ge feminismen ett folkligt ansikte. Jag vet inte om sådant funkar. Själva dansen har ju en underordnad betydelse i programmet, eftersom den professionella juryns utslag kompletteras med en möjlighet att telefonrösta. I konceptet ingår också att man tar in en dansör med, bildligt talat, träben. Detta år har man en snickare, Willy, som låter som en huvudrollsinnehavare i en pilsnerfilm i stockholmsmiljö, eller som en partiledare i vårt största politiska parti. I senaste omgången hamnade Gudrun och Willy i botten i juryns bedömning. Telefonrösterna var entydiga södergamängen kvar och Gudrun ut. Detta bådar inte gott inför valrörelsen. Inte heller där är det valserna, som fäller avgörandet, utan verklighetens folk.

Hur det vill med politik, leader och dans, igår hittade jag vintergäck på husets södersida. ´Det finns alltid en södersida!

Föreningar jag gillar.

I går kväll var det årsmöte i den aktiva föreningen kulturum i Hammenhög. Det är fantastiskt hur denna lilla förening i tändsticksarskformat kan åstadkomma så många fina/unika arrangemang, i en liten by, mitt ute på landet. Som ett möte mellan kontraster kan vi se hur föreningens kassör som sitter och samlar in medlemsavgiften i sitt kassaskrin, medan protokollet justeras i realtid.

Efter årsmötet är medlemsavgiften 150:-. Kraven på medlemmarna är minimalt, även om jag har den ansvarsfyllda posten som revisor. Utan de entusiaster som brinner för ett brett kulturutbud i Hammenhög, vore föreningen inget. Det betyder inte att man gillar allt, smaken är som baken. Personligen ställer jag mig, om inte avvisande,  i vart fall undrande till ljudperformance. Å andra sidan har jag sett två underbara fotoutställningar, två teaterföreställningar och en oförglömlig konsert.
Jag tycker att var och en ska överväga att bli "stödmedlem" till kulturum. Jämfört med etablisemangets ofta pompösa ansatser är detta rena "gerillakulturen", och som sagt det är inget krav att göra något eller att gilla allt.

När jag ändå puffar för "gerillakultur" måste jag nämna den andra föreningen jag är med i, Vallby konsertförening. Min aktivitetsnivå är om möjligt lägre än i kulturum. Jag brukar gå på julkonsert. Men som en gest och ett erkännde tycker jag att alla vi som tycker om att entusiaster gör saker som inte går att göra.

Det är inte denna typ av verksamheter som stöds av Leader, och tur är väl det.

Som jag längtar.

Åter i Hammenhög tänker jag att det är lyckligt ordnat på så vis att stockholmare tycker att det inte finns något alternativ till Stockholm. Skönt så slipper vi!

Julius utfordras med basföda, falukorv och hjulpasta. Det är inte vi som vill ha det så - det är han. Vi lämnar inte ut receptet.

Julius och hans familj håller på att ta sig igenom blandade farsoter. Han började med vinterkräksjuka. Numera smittfri är han hos oss medan de andra brottas vidare med sina åkommor.

Köksrenoveringen går sin gilla gång. All reservtid är nu konsumerad. Städstyrkan som mobiliserats till i måndags har omplanerats till imorgon torsdag.

Tenghagen med den något spretiga affärsidén, golvläggning och ålafiske med ålagille & catering, jobbar på. Spretigheten har sin förklaring i att pappa golvläggare övergått från att lägga golv till att lägga ålbottengarn.

Det blir säkert väldigt bra när det blir färdigt.

Man kan ana när de rostfria hyllorna kommer på plats och bänkskåp monteras. Vi har även skaffat en bänkkyl som man sätta hela drickabackar i. Det sparar mycket arbete jämfört med att plocka in i ett vanligt kylskåp. Dessutom får man en bättre överblick.

Det ska också bli en befrielse med ett helt och slätt golv. Det kommer att bli rena underhållningen att skrubba golvet.

Investeringen i larm på pelletsanläggningen har definitivt visat sig väl motiverat. När det börjar bli tomt i silon faller mycket "mjöl" ned i matarskruven och motorn till den löser ut.

Då ringer telefonen till mig och jag kryper i något varmt och går ut och startar om via några välriktade knapptryckninger.

Det enda problemet är att vi inte lyckas larma av via telefon när det är vidarekopplat till krögarvillan. Så långt efter det att jag gett mig ut i den kalla natten, fortsätter telefonen att ringa och stör gästgivarinnan som tycker om att sova på natten.

Tillsyn av Stockholm

I stället för att gå i Hammenhög och bli byggfrustrerad bestämde vi oss för en tur till Stockholm. Det är så skönt att Julius, Anna och Jonas kan passa Doris för en kortare tid. Som miljömedvetna aktörer uppsökte vi SJs webbplats. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag begriper mig inte på deras prispolitik. Det har talats om billiga biljetter, men de förutsätter en planeringshorisont som jag aldrig haft och aldrig kommer att få. Om nu flyget satsar på sista minuten, tycks SJs paroll vara första minuten. Priset för oss sena resenärer ligger på en nivå som om det skulle dras nya räls. Vi har vår lilla Peugot som sörplar i sig 5 dl diesel per mil och släpper ut avgaser renare än friskluft, enligt broschyrerna. Det fick bli bil. Ett val, som, skulle det visa sig, var en fullträff med tanke på det kaos som drabbade tågtrafiken i helgen.

När ändå gnället är igång kan jag också beklaga standarden på svenska vägkrogar. Förutom vårt nationella lidande tänker jag generat på utländska besökare, som förhoppningsfullt tar in på ett näringsställe för att njuta det omskrivna svenska köket. För min del ser jag det enbart som ett kaloriintag och mest kalorier för pengarna får man på hamburgerkedjorna, och man får precis det man förväntar sig. På toa har de dessutom en lista över när och av vem det senast städades. Jag brukar skriva mig på listan, sånt tycker jag är skojigt.

Nu bor båda stockholmssönerna i Årsta. Det är plötsligt centralt. Såväl tvärbanan som pendeltåget stannar där. Mycket bekvämare kan det inte bli.

Huvudobjektet för vår visit denna gång är tvivelsutan Tage. Han har nu passerat 3 månader och blir bara sötare för varje gång. Dessutom har han de för spädbarn viktiga egenskaperna att äta som en häst och sova som en gris. Han är också fenomenal på att le. Vad mer kan önskas.

Bilen hade vi deponerat i en snödriva. Även om vi  har lika mycket snö i Hammenhög så har vi en oerhört mycket bättre snöröjning. Det finns för litet bönder med traktorer i Stockholm.

Jag hörde om några stackare som lämnat sin bil vid trottoaren och vid ett senare tillfälle skottade man fram den, försedd med tre parkeringsboter om 900 kr styck. Tacka vet jag livet på landet.
Eftersom Erik jobbade fredag, bestämde vi oss för en shoppingtur. Vi tog tunnelbana. I högtalarna talades om förseningar, hur man nu kan hålla reda på det när det är femminuterstrafik. Det är ju bara att hålla masken och låta dem gå. Det är ju inte som med pågatågen att de är namngivna. Ingen vet om de åker med 10.06 kl 10.12 eller om det verkligen är 10.12 som kommer i tid.

Vi stannade i Liljeholmen. Detta ruffiga centrum som förr bestod i ett plåthus, vändplan och en gigantisk parkering hade nu fått en galleria av modernt storstadssnitt. Det verkade som om folk inte riktigt hittat dit ännu. Plåthuset har jag besökt mer än en gång på den tiden jag jobbade åt Kommentus, som  satt där. Korvaludan utanför, som räddat mången lunch, är märkligt nog kvar.

Vi tog oss vidare till Söder, Götgatan från Södermalmstorg. Damerna kunde inte motstå Gudrun Sjödén, som upplever en ny vår. Det blev ett par välriktade avslut.

Jag hann under tiden också sticka in på Pocketshop och fylla en mindre bärkasse. Nu står jag mig med böcker även om vintern fortsätter.




Vi hade upptäckt att Tage i sin annars tillfredsställande outfit saknade en nalle. Detta måste naturligtvis skyndsamt ågärdas. Vi har en noga utvald leksaksaffär på Folkungagatan. Vi halkade dit och åtgärdade den allvarliga bristen.

Sedan vår tid, har Skatteskrapan fått en ny inriktning. Skattebyråkraterna har förvisats till en mindre attraktiv adress och kontorsrummen har blivit studentbostäder. På gatuplanet - vadå - jo en galleria. På toppen en skybar. Studenterna får en oöverträffad möjlighet att klämma studiemedlet utan att lämna huset.

Vi hittade en utmärkt enklare restaurang. För under 100-lappen fyllde vi våra små magar med god och innehållsdeklarerad kost.
Stället är känt bland barnvagnsfamiljer. Gott om plats. Jag konstaterade att jämställdhetsutvecklingen går går åt rätt håll Stockholm. Det var minst lika många pappor med småbarn som mammor.

Vi rundade av vår tur i Söderhallarna. Köpte ingredienser till en fisksoppa, på Melins fisk. Mitt emot Ingelsta Kalkon, vår granne på Österlen. Men vi var inte sugna på kalkonsoppa.

Lördagen, med 18 minusgrader, ägnades huvudsakligen åt att äta frukost till middag, brunch! Det är sådant man gör i stan.
I den gamla busstationen, Hagaterminalen, har man inrett resturang i stället för vänthall. Fint läge vid Brunnsviken. Här var det också barnvagnsrymligt. Mycket folk och tjo och tjim. Morris uppskattade buffén mycket och åt karmeller med sked.
Sedan åkte vi till Årsta och tog guldmedalj i skidåkning.

Hemfärd söndag i ett förfärligt väglag. Det tog över 8 timmar mot normalt drygt 6. Men SJ-resenärerna har väl inte kommit hem ännu.

Ska det bli klart nån gång?

Usch vad segt det är att vänta. Golvläggning tar sådan tid. Prima hit och prima dit. Flytspackla, göra trösklar, bygga fall och så ska det torka emellan. Som alla hantverkare är de lika skitnödiga när det gäller att säga en tid när det är klart. Vad är de rädda för? Skulle det ta längre tid finns det väl alltid en orsak till det. Han visste vad han talade om H. C. Andersen när han skrev om Mäster skräddare. Nu var ju det projektet ännu sämre, förutom förseningen blev den avsedda rocken en tumme. Vårt golv har, hittills, endast avvikit i tid ca en vecka.

Jonas, som är minimalist intill tråkighet, vitt vitt vitt, överraskade genom att måla spritskåpet i guld och lackrött. Av priset på guldfärgen att döma, så är det äkta guld.

Kanske kan man tjäna in det å vinet. Det är givet att vin med ett så präktigt dammlager måste vara väldigt dyrt!

Jag bad om en vit jul.

Visst ville jag liksom de flesta gärna ha en vit jul. Jag visste inte att man uppenbarligen också måste sätta slutdatum. Men jag är väldigt nöjd nu. Jag vill se vintergäck, takdropp och höra fågelkvitter. Det enda som följer en normal utveckling är att dagarna blir längre.

Brödupproret fortsätter. Det är väl värt ansträngningen. Nu ska jag ta nästa steg och börja laborera med surdeg. Det har blivit litet macho att baka surdegsbröd. Jag försäkrar att för egen del har jag inga sådan behov eller motiv. Jag vill hitta det perfekta brödet för oss och lära mig hur detta med bakning funkar och framförallt ett alternativ till butikernas konstprodukter som kallas bröd. En liten vinst med eget brödbak är att man vid vist kan medtaga ett bröd, väl i klass med en knippe drivna tulpaner.

Turen går till Vallby.

Eftersom gästgivarhunden examinerat, grundligt, varenda pinkfläck i Hammenhög var det dags för en utflykt.

Vi samrådde och kom fram till att den grannbyn Vallby var ett utmärkt ställe att förrätta sina behov.

Jag har haft tidigare dispyt med Leif om relationen mellan Hammenhög och Vallby. Låt oss reda ut detta en gång för alla. Vallby är en småort, vilket av SCB definieras som en ort med mellan 50 och 199 invånare. Alltså ungefär en tionddel av Hammenhög, och de har definitivt inget Gästis. Så var det utrett. Däremot finns det en betydande andel delårsboende, alternativt urusla snöskottare, men vid närmare eftertanke är det inget som registreras av av SCB. Däremot noteras det av brevbärare, tidningsbud och grannar med stort kontrollbehov.

Nu finns det en hel del gott att säga om Vallby. Det är en söt liten by med många fina hus. Fram till hösten 2006 hade man, vad som måste varit en av sveriges minsta banker. Med 1,5 anställda och 16 millioner i omsättning, slukades man av i sammanhanget gigantiska Sparbanken Syd. Detta berodde inte på agressiv expansionspolitik från Sparbanken Syd. Bankinspektionen ställde krav på att man skulle ha komplett bankverksamhet, så Vallby Sparbank dagar var räknade. Huset står kvar och förvaltas av en stiftelse och används för olika ändamål. Jag var där när Vallby konsertförening bildades, det bör ha varit hösten 2006. Stina och Andréas Hansson, som är hjärnorna och de drivande i konsertföreningen är sommarboende i Vallby. Föresten tilldelades föreningen 15 000 i kulturbidrag. Grattis!

Det är en präktig kyrka med ungefär 2 stolar per man för bybefolkningen. Den har ett huvudskepp mot altaren och sittplatser både till höger och vänster. Det finns säkert korrekta kyrkoarkitektoniska termer för det, vad vet jag. Jag har varit där på julkonsert två gånger. Då är det fest i Kapernaum! Kyrkan är en sk Herrekyrka, vilket kommer sig av att herrskapet på Glimmingehus använde använde sig av denna helgedom för att få livsmod och syndernas förlåtelse.

Överheten håller sitt grepp om Vallby. I den gamla  vackra prästgården bor kronofogden. Nu är det kanske inte så mycket överhet jämfört Jens Holgersen Ulfstand på Glimmingehus. När han inte driver in skatteskulder och sms-lån får han, som vi andra, skotta snö och renovera badrum.

Nu ger vi av till de kommersiella delarna av byn. Nedanstående bild är tagen på enträgen begäran från Doris.

Ärligt talat är Vallby ingen heldagstur. Men för den morgonpigga, om det råkar vara torsdag, kan man få uppleva fiskbilens besök.

I övrigt kunde jag bara finna en affär och, ingen högoddsare, antikaffär. Nu är det så att det inte finns någon Antikinspektion, annars hade de nog av den kvardröjande julskyltningen, tvingat fra en sammanslagning med Bo Ohlsson.

Nu måste vi avslutningsvis besöka våra bloggkollegor, Ingela och Nisse. Nåja - av bloggen framgår att de prioriterat invändig renovering, bärande av hemvirkad fez samt poserande med knäckebröd. Jag ser dock med tillfredsställelse att de demonterat spikteglet, det blir säkert oerhört fint när det är klart. På sydsidan finns en väldigt fin gård. Men där kunde jag ju inte ta mig in som värsta paparazzin.

Hur stort är egentligen ett kök.

När vi renoverade övervåningen förra året var det alldeles uppenbart hur mycket det var. Nu när vi renoverar köksdelen är det i våra huvuden ett mycket mindre projekt, men det är ändå ack så stort. Det är klart att 137 kvm kakel är ju en del. Nu håller de på att gjuta golv. Det är inte heller något man snyter ur näsan.

Vi har hållit på 1,5 månad men det känns som evigheter sedan vi serverade mat, lagade frukost eller bäddade en säng. När det närmar sig slutet får både köksmästaren och gubben själv ge sig på fysiskt arbete. Det är en hel del som ska målas. Jag känner att åldern har medfört vissa begränsningar. Allt arbete under knähöjd och över axelhöjd är en utmaning, och det verkar som köksrenovering handlar om aktiviteter under knähöjd och över axelhöjd. Även köksmästaren, som dock befinner sig på sin biologiska höjdpunkt i livet, känner av den ovanliga ansträngningen. Han somnade gott i massagefåtöljen, vilket fortgick tills Julius fick ordning på fjärrkontrollen.

Tidplanen är oförändrat öppning den 6 mars. Medan golvet torkar tänker gästgivarinnan och jag ta en tur till Stockholm och klämma på lilla Tage. Tack Niklas Zennström för Skype, det ger oss farföräldrar möjlighet att se våra små som växer upp i Stockholm.

På måndag kommer den stora saneringsstyrkan som ska hjälpa oss att återställa ordningen. Man kan konstatera att vårt ombyggnadsprojekt uppvisar stora brister från jämställdhetssynpunkt. Kvotering?

Nowhere/elsewhere

I Kuturums kulturrum var det knökat med folk. Tanter och farbröder, ungfamiljer med lördagsgodisförsedda barn, gudrunsjödéndamer, hippiereminiscenser; kort sagt en jävla blandning av massor med folk. Till min förskräckelse iakttog jag varningstecken på att kindpussandet småborgeliga stureplansföreteelse försöker nästla sig in i Hammenhög. Har alla glömt svininfluensan?

Än en gång stod det klart, den stora skillnaden mellan att ta kort och att göra bilder. Nu hade jag inte låga förväntningar, jag känner ju Malin. Kombinationen av bilder från Hammenhög, Sydafrika, Dubai och Brasilien kontrasterade, associerade och kompletterade. Urvalet levde upp till rubriken och man fick en upplevelse större summan av bilderna. När Sunesdotter på fiol, och en massa pedaler på golvet, framförde sin musik inspirerad av bilderna gällde "now here", för att citera Malins ordlek från intervjun i Österlenmagasinet.

Jag köpte min favoritbild.

Läste i SvD om Fredrik Federly och hans dragalias Ursula, som tydligtvis blivit bjuden på resor och gjort reklam för alkohol. Jag gillar verkligen modet, cilvilkuraget alltså. Dessutom är jag förundrad över att det är en centerpartist, jag uppfattar det partiet som värdekonservativt i livsstilsfrågor. Å andra sidan kan man undra om Maudan möjligtvis låtit sig inspireras en aning i sin egen klädstil. Jag skulle gärna erlägga en avgift för att få vara med när riksdagens talman, den grötmyndige Per Westerberg reder ut detta.

Pecha kucha igen i Hammenhög.

Så var det i det igår dags för oss närboende och äventyrslystna att ta oss till Sontag i gamla kommunalhuset. Trots ett spännande startfält var publiktillströmningen inte så stor. Detta måste helt och hållet skyllas på snöstorm och kyla.

Pecha kucha är en starkt styrande form för presentation. 20 powerpointbilder som visas under vardera 20 sekunder, en hel presentation tar ungefär 6,5  minut. På 40 minuter får man  6 presentationer. Det slår en att trots den bundna formen är presentationerna väldigt olika. Förutom att varje presentation är intressant blir helheten så att säga egna ben. Som lyssnare/åskådare är man garanterat befriad från longörer och omtuggning. Man kan kanske befara att formen blir mycket på ytan, att det inte blir något djup. Naturligtvis passar inte pecha kucha till alla ämnen, men i huvudsak tycker jag att man får en väldigt bra och fullt tillräcklig presentation av ett område som man tidigare har liten kunskap om. Och framförallt ställer det stora krav på presentatören att förbereda sig minutiöst. Hur ofta har man inte plågats av standardpresentationer grundad på en bunt OH-bilder som sorterats under föredragets gång.

På grund av ovädret streamades programmet över nätet. Ett genombrott för Hammenhög. Tänk vad vi kan   på landet.

Idag är det ytterligare ett intressant erbjudande i vår insnöade kulturby. På  multiarenan Kulturum visar fotograf Malin Lauterbach sin utställning Nowhere/elsewhere med tonsättning av en lokal vionilist. Det är spännande, vad Malin bjuder oss.

Tänk vad fel man kan ha.

I syd planeras en stor banksammanslagning. Sparbanken Syd, med huvudkontor i Ystad, ska gå samman med Sparbanken Finn från Lund och Sparbanken Gripen. Det där tyckte jag lät bra, tillväxtindoktrinerad som man är. Det verkar ju vettigt med större volymer och möjligheter att vara med i större affärer. Folket på Sparbanken Syd känner jag och det är pålitliga.
Alla som läst min blogg vet att jag inte har Ystads Allehanda på topplistan över viktiga tidningar. Men även fläcken har sina solar, om ni förstår var jag menar. I Brantevik bor den gamle tidningsmannen Bertil Torekull. Ibland lyfter han YA med en krönika. Senast ifrågasatte han den planerade bankfusionen. Han använde sin prestige och pondus som tidigare chefredaktör på Veckans Affärer. Han lyfte fram att han sedan lång tid är bosatt i trakten. Sparbanken Syds lokala närvaro underströks och kontinuiteten illustrerades med en gammal exentrisk bankdirektöre som hade vaser för prydnad och för att ha blommor i. Sparbanksrörelsens krävande direktdemokrat ställdes mot börsens relativa distanserade ansvarsfrihet för bolagsledningen. Framförallt lyfte han fram bankdirektörernas drift att öka sin personliga vinning genom större volymer/ större bonusar.
Han vände mig 180 grader.Tala om ordets makt . Så skulle jag också vilja vara kapabel att skriva!

Brödupproret på fjärde dagen.

Det får medges att första brödbaket inte var en total framgång. Jag har ganska klar bild av hur kvalitetsbristerna uppsstod. Men skam den som ger sig. Jag letade upp recept av mästerkonditorn Jan Hedh. Han är som alla mästare nogrann, för att inte säga pedantisk. Förberedelse! Specialmjöl, Monitoba cream. En stor plastlåda att jäsa degen i. En blomspruta att duscha ugnen med. Jag fick många frågor: varför gör du så? Svaret är konsekvent och enkelt. För att Jan Hedh säger det. Knådningen är en tung process och jag övergick till manuellt arbete eftersom det började lukt bränd motor av hushållsassistenen.

Resultet blev en full revansch! Två präktiga fullhöjdsbröd. Knaprig skorpa, gyllenbrun färg och fullständigt ljuvlig doft. Jag tog ett av bröden i en handduk och åkte ned till Julius, Anna och Jonas. Så, med Julius språkbruk, fick de macka med smörgås, till kvällen.

Här finns både hjärterum och stjärterum.

Det är så kärt när det kommer besök av barn och barnbarn, förutom de som ränner här dagligen. Det är i och för sig kärt med dem också, men de finns ju här. Morris växer både i förstånd och kropp.

Ännu är det litet för stort åldersavstånd mellan kusinerna, 1.5 år är mycket när man är 3,5 och 2. Man ser hur Julius med beundran observerar den äldre kusinen. De leker parallellt, men när lekarna korsar varandra uppstår understundom skärmytslingar.

Inget större problem när man befinner sig på vintersportorten Hammenhög.  Föräldrarna stapplar runt på stålskodd fot, som tur är har Ola tillgång till en, av bandylegenden Göran Rosendahl avlagd, bandyklubba, att stödja sig på vid oväntade ojämnheter i isen.  De små ägnar sig  åt att bestiga snöberg och bygga snögubbar.

Så var det en triumfens stund för Anna. Hon har fått utstå spe och gyckel för att hon enträget sparat en gammal sparkstötting från att gå containerdöden till mötes. Med litet muttrar och en hel del silvertejp försattes den i sparkbart skick. För min del var det ca 50 år sedan förra sparkturen. Som ung, för att inte säga liten, var jag irriterad över att mina föräldrar med dårars envishet höll fast vid vi skulle ha sparkstöttning i stället för, som jag ville, en kälke med ratt, som är mycket häftigare. De talade om att den skulle kunna användas även av mina systrar. Jag tror att detta fördröjt, för att inte säga motverkat, mitt feministiska uppvaknande. Jag hävdar nog fortfarande att jag skulle haft kälke även om jag idag kan se vissa företräden hos sparken

Det är en hel del planering och ställtid när en hel flock ska förflyttas. Den minutiösa, smidiga och kontinuerliga anpassningen till olika viljor, bajsiga blöjor, bananätning, middagslur m.m. har man nästan glömt. Det är bara att gå in i ett yogaliknande tillstånd och med ett inre lugn avvakta tillfället då det, som under en längre tid sagts skulla ske, verkligen inträffar. Efter en inlagd avvikelse till ICA-butiken för inköp av lördagsgodis är vi på väg till den stora loppis- & antikladan Mariedal.

Jag såg ett häftigt lackskåp. Nu är man ju ingen Knut Knutsson i Antikrundan. Detta visar sig huvudsakligen på två sätt. Jag börjar inte gapa, skrika och skjuta upp glasögonen i pannan. Det andra; jag har ingen aning om vad  jag ser. Men jag kan läsa en prislapp och se att det kostade 12 500:-, innan prutning. Eftersom jag inte såg någon användning för föremålet och det kostade mycket pengar bestämde jag mig för en liten modell av ett fartyg, som garanterat aldrig seglat på de sju haven, till det facila priset av 25 kronor. På föremålet fanns en prydlig guldetikett där det stod Skillinge. Den ska jag ha i fönstret i min bloggarhörna.

I övrigt såg jag en gubbe av lera, som var ful men uttrycksfull.

Efter att studerat alla tänkbara trafikinformationer om störningar i tågtrafiken, utan att kunna hitta några planerade sådana, överlämnades Stockholmsgruppen i SJs våld. Går allt som det ska kommer de till Stockholm, medan gästgivarinnan, Doris och jag är återlämnade till oss själva med alldeles onödigt mycket stjärterum.

Jag tror jag ska ägna mig åt brödupproret.

Bröduppror!

Nu står jag inte ut längre. Brödsituationen i svenska butiker är en ren katastrof. Brödfabrikerna förser oss med miserabla tingestar som till det yttre påminner om bröd. Läser du på innehållsförteckningen ökar osäkerheten om vad det är. När du plocker ut en färdigskuren skiva ur plastpåsen är det smakamässiga likriktade armodet totalt.

Nu får det bli ett slut. Om nu inte den älskade "marknaden" kan lösa sin uppgift, får man som god konsument finna ut en bättre lösning. På Ystadsvägen 36 kommer vi att baka vårt eget bröd! Fram med Kithen Aid.

Den första omgången blev inte optimal - medges. Jag har aldrig tidigare använt specialvete med fullkorn. Det huvudsakliga förklaringen är ändå att vi har köpt ny spis. Jag klantade till det och tog en plåt som hörde till den gamla ugnen. Luckan var en aning öppen under gräddning. Förstlingslimporna blev en aning platta och en ockulär besiktning uppenbarar vissa estetiska kvalitetsbrister. Men det smakar bröd!

Att baka eget bröd är som att börja motionera. Målmedevetenhet, uthållighet och stor ansträngning i början, men efterhand ett ökat välbefinnande.

SMHI - en folkets fiende?

För att finna något positivt att säga om den årstid vi befinner oss i, är att den bjuder vackra soluppgångar på mattinétid.

Potatis-Mats (han kallas så av oss eftersom det när vi kom hit var svårt att minnas alla namn. Mats odlade den läckra amadinpotatisen) har som vår frälsare på tundran skrapat ihop en ansenlig snöhög runt vårdträdet på gården. Tur att vi inte använder salt, då hade vi haft en lättrimmad kastanj.

Vädret ser fint ut idag. Tämligen klart och ingen vind. Detta är vi särskilt glada för eftersom vi väntar Morris och hans familj  från Stockholm. Prognosen att vi ska kunna hämta dem i Smedstorp är god.

Jag läste i YA igår att Tomelilla bränt en kvarts miljon på bandvagnsanvändning. Centerpartisten Lef Sandberg är bekymrad. Notan för december gick på 150 000 kr. Ett dygn med bandvagnar kostar lika mycket som 50 undersköterskor under ett dygn. Nu är han inte mot användande av bandvagnar i hemtjänsten generellt. Har jag förstått honom rätt tycker han att det överkonsumeras bandvagnar. Man bör kunna minska behovet genom överenskommelser med bönder, som kan ploga, och i vissa fall flytta vårdbehovande under akuta lägen. Ett utmärkt exempel på en man som använder sig av den i tiden underskattade metoden; att "tänka innanför boxen".

Gästgivarhunden, Doris, trivs väl med situationen. Hon får mycket sällskap. Hon är välklädd för låga temperaturer. Det ges mycket tid till hennes två favoritsysslor. Koppla av och bara vara, som det brukar heta, och matlagning.  

Turen går till Svendborg

Det finns bättre att göra än att häcka på ett stängt Gästis. Även om det är lätt att låta inventering, bokslut, alkoholrapport, momsredovisning och andra små sysslor, som vi hjälper myndigheterna med, hänga över en. Vi bestämde oss för att åka på visit hos Birgit og Steen. De bor i Svendborg i den allra sydligaste delen av Fyn.

Staden är präglad av det marina. Här finns till och med, för Danmark ovanliga, en skärgård. Våra vänner är naturligtvis inbitna seglare. De har tagit med oss landkrabbor på några härliga turer under åren. För egen del är jag befriad från alla uppgifter som har med fartygets framförande. Det har att göra med ett språkligt missförstånd, när jag en gång höll i rorkulten fick jag kommandot "træk". Jag överlade med mig själv huruvida dett betydde "drag" eller "tryck". Dessvärre valde jag det senare alternativet; tryck. Enligt Steens uppfattning var det en felöversättning vilket han på rak, för att inte säga burdus danska, informerade mig om efter att vi rent fysisiskt tangerat ett sjömärke. Nåväl - det finns många andra viktiga uppgifter till sjöss, som att hämta öl.

Bland öarna känner vi svenskar kanske till Tåsinge där de romantiska självspillarna Elvira Madigan och Sixten Sparre ligger begravda. Langeland, som gör skäl för namnet, är känt för grönsaksodlingar och en stor familjevänlig sommarfestival. Den litterärt orienterade har på senare år hört om Ærø i "Vi de drunknade" av Carsten Jensen. Med den lilla staden Marstal som fast punkt tas vi med i en mäktig odyssé i tid och rum under en tid då segelfartygen korsade de sju haven. I dagarna har den sportintresserade kunnat läsa om konkursen i den stolta handbollsföreningen GoG, där svenskar spelat som proffs. En inte alldeles ovanlig utveckling där småklubbar med tradition slås ihop och under ledning av affärsfolk gör en elitsatsning.

Numera är det en bekväm resa på ca 3 timmar. Vi blev litet chockade när vi fick slanta upp nästan 800 kronor för en returbiljett över Öresundsbron. Jag hoppas det finns bättre erbjudanden för frekventa resenärer.

Våra vänner bor på Thurö, Svendborgs Lidingö, en ö med villor. 100 meter till den älskade segelbåten. Sedan jag var där senast har de renoverat. Köket har tagit upp den maritima känslan, med köksön som en kommandobrygga och en oregelbunden mathörna, som hämtad från en segelbåt. En god kvällsmat med smörgåsmat, god öl och ett par Dr Nielsen Bitter*. Tidig nattning inför vildsin shopping.

*Eldig och kryddig smak av malört, ingefära, lakrits och kryddnejlika. Doften har inslag av malört, lakrits och kryddpeppar. Ljusbrun i färgen. Serveras kyld som snaps eller rumstempererad som digestif.

Även Danmark har fått sin beskärda del av fimbulvintern (en förfärlig vinter som enligt fornnordisk tro föregår Ragnarök). Under natten hade det vräkt ned snö. Gatorna var snöfyllda, den fattiga kommunen har sedan länge bränt sitt snöröjningsanslag, men vi pulsade fram till Frälsningsarmens Second hand. Tänkt vad begagnat låter mycket när det kallas vintage, shabby chick eller second hand. Men ibland passar det inte alls - vem köper en vintagebil?

Sedan gick vi i affär, efter affär, efter affär... Jag fick beröm för min tålmodighet där jag satte mig på en stol i aktuell mondän damekipering, eller heter det boutiqe. Det finns många i Svendborg! Och jag fick tillfälle att studera dansk mid-age female mainstream. När jag gjort det filosoferade jag över den ljuva tid då förhållandet mellan våra valutor var det omvända.

Sedan började jag bli gnällig. Då gick vi till en skoaffär. Med hungern slitande i tarmarna såg jag inga taktiska skäl att hålla igen på kinkigheten. Och si - fika utlovades. Stället hade det för stunden passande namnet Citronen. Det var ett kombination av café och bistro. Som ytterligare bonus bestod möblemenget till delar av länsstolar.

Hembakat bröd med ljuvlig ost. Vi gjorde misstaget att ta något mysko kaffe i stället för att satsa på ett säkert kort, dansk pilsner.

Sedan åkte vi hem.