Turen går till Svendborg

Det finns bättre att göra än att häcka på ett stängt Gästis. Även om det är lätt att låta inventering, bokslut, alkoholrapport, momsredovisning och andra små sysslor, som vi hjälper myndigheterna med, hänga över en. Vi bestämde oss för att åka på visit hos Birgit og Steen. De bor i Svendborg i den allra sydligaste delen av Fyn.

Staden är präglad av det marina. Här finns till och med, för Danmark ovanliga, en skärgård. Våra vänner är naturligtvis inbitna seglare. De har tagit med oss landkrabbor på några härliga turer under åren. För egen del är jag befriad från alla uppgifter som har med fartygets framförande. Det har att göra med ett språkligt missförstånd, när jag en gång höll i rorkulten fick jag kommandot "træk". Jag överlade med mig själv huruvida dett betydde "drag" eller "tryck". Dessvärre valde jag det senare alternativet; tryck. Enligt Steens uppfattning var det en felöversättning vilket han på rak, för att inte säga burdus danska, informerade mig om efter att vi rent fysisiskt tangerat ett sjömärke. Nåväl - det finns många andra viktiga uppgifter till sjöss, som att hämta öl.

Bland öarna känner vi svenskar kanske till Tåsinge där de romantiska självspillarna Elvira Madigan och Sixten Sparre ligger begravda. Langeland, som gör skäl för namnet, är känt för grönsaksodlingar och en stor familjevänlig sommarfestival. Den litterärt orienterade har på senare år hört om Ærø i "Vi de drunknade" av Carsten Jensen. Med den lilla staden Marstal som fast punkt tas vi med i en mäktig odyssé i tid och rum under en tid då segelfartygen korsade de sju haven. I dagarna har den sportintresserade kunnat läsa om konkursen i den stolta handbollsföreningen GoG, där svenskar spelat som proffs. En inte alldeles ovanlig utveckling där småklubbar med tradition slås ihop och under ledning av affärsfolk gör en elitsatsning.

Numera är det en bekväm resa på ca 3 timmar. Vi blev litet chockade när vi fick slanta upp nästan 800 kronor för en returbiljett över Öresundsbron. Jag hoppas det finns bättre erbjudanden för frekventa resenärer.

Våra vänner bor på Thurö, Svendborgs Lidingö, en ö med villor. 100 meter till den älskade segelbåten. Sedan jag var där senast har de renoverat. Köket har tagit upp den maritima känslan, med köksön som en kommandobrygga och en oregelbunden mathörna, som hämtad från en segelbåt. En god kvällsmat med smörgåsmat, god öl och ett par Dr Nielsen Bitter*. Tidig nattning inför vildsin shopping.

*Eldig och kryddig smak av malört, ingefära, lakrits och kryddnejlika. Doften har inslag av malört, lakrits och kryddpeppar. Ljusbrun i färgen. Serveras kyld som snaps eller rumstempererad som digestif.

Även Danmark har fått sin beskärda del av fimbulvintern (en förfärlig vinter som enligt fornnordisk tro föregår Ragnarök). Under natten hade det vräkt ned snö. Gatorna var snöfyllda, den fattiga kommunen har sedan länge bränt sitt snöröjningsanslag, men vi pulsade fram till Frälsningsarmens Second hand. Tänkt vad begagnat låter mycket när det kallas vintage, shabby chick eller second hand. Men ibland passar det inte alls - vem köper en vintagebil?

Sedan gick vi i affär, efter affär, efter affär... Jag fick beröm för min tålmodighet där jag satte mig på en stol i aktuell mondän damekipering, eller heter det boutiqe. Det finns många i Svendborg! Och jag fick tillfälle att studera dansk mid-age female mainstream. När jag gjort det filosoferade jag över den ljuva tid då förhållandet mellan våra valutor var det omvända.

Sedan började jag bli gnällig. Då gick vi till en skoaffär. Med hungern slitande i tarmarna såg jag inga taktiska skäl att hålla igen på kinkigheten. Och si - fika utlovades. Stället hade det för stunden passande namnet Citronen. Det var ett kombination av café och bistro. Som ytterligare bonus bestod möblemenget till delar av länsstolar.

Hembakat bröd med ljuvlig ost. Vi gjorde misstaget att ta något mysko kaffe i stället för att satsa på ett säkert kort, dansk pilsner.

Sedan åkte vi hem.