Här finns både hjärterum och stjärterum.

Det är så kärt när det kommer besök av barn och barnbarn, förutom de som ränner här dagligen. Det är i och för sig kärt med dem också, men de finns ju här. Morris växer både i förstånd och kropp.

Ännu är det litet för stort åldersavstånd mellan kusinerna, 1.5 år är mycket när man är 3,5 och 2. Man ser hur Julius med beundran observerar den äldre kusinen. De leker parallellt, men när lekarna korsar varandra uppstår understundom skärmytslingar.

Inget större problem när man befinner sig på vintersportorten Hammenhög.  Föräldrarna stapplar runt på stålskodd fot, som tur är har Ola tillgång till en, av bandylegenden Göran Rosendahl avlagd, bandyklubba, att stödja sig på vid oväntade ojämnheter i isen.  De små ägnar sig  åt att bestiga snöberg och bygga snögubbar.

Så var det en triumfens stund för Anna. Hon har fått utstå spe och gyckel för att hon enträget sparat en gammal sparkstötting från att gå containerdöden till mötes. Med litet muttrar och en hel del silvertejp försattes den i sparkbart skick. För min del var det ca 50 år sedan förra sparkturen. Som ung, för att inte säga liten, var jag irriterad över att mina föräldrar med dårars envishet höll fast vid vi skulle ha sparkstöttning i stället för, som jag ville, en kälke med ratt, som är mycket häftigare. De talade om att den skulle kunna användas även av mina systrar. Jag tror att detta fördröjt, för att inte säga motverkat, mitt feministiska uppvaknande. Jag hävdar nog fortfarande att jag skulle haft kälke även om jag idag kan se vissa företräden hos sparken

Det är en hel del planering och ställtid när en hel flock ska förflyttas. Den minutiösa, smidiga och kontinuerliga anpassningen till olika viljor, bajsiga blöjor, bananätning, middagslur m.m. har man nästan glömt. Det är bara att gå in i ett yogaliknande tillstånd och med ett inre lugn avvakta tillfället då det, som under en längre tid sagts skulla ske, verkligen inträffar. Efter en inlagd avvikelse till ICA-butiken för inköp av lördagsgodis är vi på väg till den stora loppis- & antikladan Mariedal.

Jag såg ett häftigt lackskåp. Nu är man ju ingen Knut Knutsson i Antikrundan. Detta visar sig huvudsakligen på två sätt. Jag börjar inte gapa, skrika och skjuta upp glasögonen i pannan. Det andra; jag har ingen aning om vad  jag ser. Men jag kan läsa en prislapp och se att det kostade 12 500:-, innan prutning. Eftersom jag inte såg någon användning för föremålet och det kostade mycket pengar bestämde jag mig för en liten modell av ett fartyg, som garanterat aldrig seglat på de sju haven, till det facila priset av 25 kronor. På föremålet fanns en prydlig guldetikett där det stod Skillinge. Den ska jag ha i fönstret i min bloggarhörna.

I övrigt såg jag en gubbe av lera, som var ful men uttrycksfull.

Efter att studerat alla tänkbara trafikinformationer om störningar i tågtrafiken, utan att kunna hitta några planerade sådana, överlämnades Stockholmsgruppen i SJs våld. Går allt som det ska kommer de till Stockholm, medan gästgivarinnan, Doris och jag är återlämnade till oss själva med alldeles onödigt mycket stjärterum.

Jag tror jag ska ägna mig åt brödupproret.