Du är vad du läser.

En Facebook-kompis skrev och jublade över Anne Svärds andra bok Kvicksand. Jag hade inte hört talas om henne. Så läste jag om Anne Swärd i den ambitiösa, men något spretiga, kulturtidskriften På Österlen. Hon bor och arbetar i Simrishamn. Mina tankar for iväg och jag funderade över hur och vad jag läser. Jag är nog i det avseendet lika spretig som På Österlen. Jag läser skönlitteratur varje dag och det har jag gjort i hela mitt liv. Nu förtiden läser jag helt för upplevelsen. Bildning och kunskapsuppbyggande har jag helt lämnat bakom mig.  Jag tycker om att blanda. Efter en något tyngre bok kan suget efter  lättsmält sträckläsning vara lika oemotståndligt som jordnötter till en pilsner.

Ett är klart, svensk thrillerproduktion har svårt att attrahera mig! Oavsett om huvudpersonen har svårt att få ihop "livspusslet" med man och barn eller är en överviktig, alkoholbegiven misantropisk operaälskare.

Utifrån vad jag läst på senare tid är mönstret svårtolkat. Shantaram en tusensidig kloss av Gregory David Roberts, gav jag mig på eftersom jag ville ha en längre relation. Jag tycker illa om när en bra bok tar slut. Vad som tilltalar mig med Shantaram är miljöskildringen från livet i Bombays slum. Närvarokänslan är oslagbar.

Ytterligare en  miljöbok är "Mäktiga vänner" av Donna Leon. Som deckare inte särskilt lysande, men jag tycker om Venedig. Framför allt tycker jag att det är spännande att läsa hur "verklighetens folk" försöker leva i denna turistfälla på jorden. Dessutom skildrar Donna Leon det vardagskorrumperade italienska samhällssystemet, på ett okommenterat sätt.

"Sirila gentlemän sökes" är också en miljöbok av Karin Brunk Holmqvist. Hon är en Österlenförfattare och boken kan närmast beskrivas som en skröna, en skälmroman, med pensionärer i huvudrollen. Den sociala miljöskildringen, gamla människors sätt att tänka, skildras mycket trovärdigt. Kul och underhållande!

"Tusen strålande solar" av Khaled Hossein gör mig fortfarande upprörd över hur folk, särskilt kvinnor, har/hade det i Afghanistan under talibaner och andra fanatiker.

Anders Roslund & Börge Hellström skriver mer sociala reportageböcker än deckare och de gör det väldigt engagerat och engagerande. "Flickan under gatan" är inget undantag.

"Min son fäktas mot välden" av Björn Ranelid. En mycket Ranelidsk berättelse från Österlen. Bra men jakten på metaforer är som kvällspressredaktörens jakt på rubriker.

"Vägen" av Cormac McCarthy är en nattsvart dystopi som väcker hopp. Kärleken mellan far och son under flykt är väldigt gripande.

"Boktjuven" av Markus Zusak är en skildring av en flicka under nazismen. Hon blir besatt av böcker. En gripande berättelse, ett minus är konstgreppet att göra Döden till berättare.

Jag fullkomligt älskade "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón. En bok från Barcelona med mystik och ett starkt episkt driv. Och just nu har jag, på nattygsbordet,  hans "Ängelns lek" som också är en stor läsupplevelse.

Stämmer det att man är det man läser så är jag en ganska splittrad person! Men vad gör väl det  - bara man får läsa.

Valborg med Sara Lindh

I höstas kontaktades vi av en artist som heter Sara Lindh. Hon vill gärna komma och spela hos oss. Ärligt talat hade jag inte hört talas om henne. Då är det bara att gå till kunskapens källa, Internet. Jag fick bra många träffar på Sara Lindh. Efter att ha lyssnat på några prov var det ingen som helst tvekan om att detta var en kvalificerad och rutinerad artist. Hennes sånger från 30- och 40-talet och vår autentiska matsal från samma tid var som gjorda för varandra.

Sara är sommarboende på Österlen och vår första tanke var att vi skulle sätta upp en föreställning under sommaren. Efter detta fick Sara ett engagemang på Marsvinsholm. Vi var fortfarande helt överens om att vi måste ha ett framträdande på Hammenhögs gästis. Valborgsmässoafton! Vårens, romantikens och förhoppningarnas egen afton.

Vi tänker oss en krogshow, som de har i stan, med skillnaden att maten är lika viktig som artisten. Vi bygger upp stämningen i  matsalen med  mörka, nästan svarta, tapeter, vita dukar, tygservetter, kandelabrar och levande ljus. Vi serverar en kulinarisk tre rätters meny, gott vin. Lagom till kaffet kommer Sara och hennes medmusikanter. Ljuva toner lyfter dig till drömmarnas värld, en helafton romantiken och nostalgins tecken på Österlen.

Skaffa barnvakt! Ta din älskade på en oförglömlig upplevelse för gom och själ. Vi har några rum kvar för de som inte bor i grannskapet.

Supé och musikföreställningen kostar 650:-. I mån av palats kommer vi att ha barbiljett för 200:-

Välkommen våren - påsken!

I fredags fick vi gudomligt väder, 15 grader och solsken. Det gick inte att hålla tillbaka odlarlusten. Jag tog landsvägskryssaren till Glemmingebro handelsträdgård.

200 dvärgpenséer, buskiga som inte revar sig och blir så förtvivlat fula en bit in i juni, och 14 krukor minipåskliljor, formatet för att bättre stå mot vinden. Penséerna fördelades lika mellan vita och tre nyanser av blått.

Nu var jag rustad att ställa tapetrabatten i samma skick som förra året. Det blev en så fin färgklick. Detta första arrangemanget ska vara till strax före midsommar. Sedan är det dags att tapetsera om.

Nu är det bara att vänta och låta vädrets makter och naturens kraft göra sitt!

Turen går till Fyledalen

Doris tyckte att Peugot 207 var för liten. Nu har hon bytt upp sig till en Peugot (vi bor ju i Hammenhög) 5008. Nu har hon det utrymme som denna drottning bland hundar kan kräva. Naturligtvis ville hon omedelbart på utflykt.
Vår 207:a går nu in i bilars kretslopp. Förhoppningsvis ersätter den en avgasstinkande Volvo av gammal årsmodell. Det har sagts mig att vår nya bil inte drar mer än cirka halvlitern diesel per mil. Då är det säkert så, för vem vill väl lura en bilointresserad man i 60-årsåldern? Men den är stor, på ett nästan amerikanskt sätt.

Eftersom Doris inte ville sanda ned i nya bilen, avstod för en gångs skull havet. I stället ville hon åka inåt landet. Hon föreslog Fyledalen, några kilometer väster om Tomelilla.

Det var vårkänning, även om solen inte riktigt orkat bryta genom dimslöjorna. Fyledalen stavas med ett "L" och i botten rinner Fyleån.

Meterologiskt sätt har vi vår i Skåne, men växtligheten ligger ännu i vänteläge. Jag har inte tänkt på hur vackert det är med de återhållna färgerna. Landskapet blir skulpturalt, stiliserat.

Fyledalen har ett mikroklimat någon grad varmare än omgivningarna. Detta gör att rovfåglar i större omfattning övervintrar här. Fyledalen är ett Mecka för fågelskådare. Man behöver inte vara fanatiker för att fascineras av fåglar. Vi såg två kungsörnar och mäktiga är de. De var vita på vingarnas undersida.

Nu har jag inte stämt av örnobservationen med min fågelguru, Nisse i Vallby (352 kryssade). Men jag känner mig tillräckligt säker. Det var slarvigt att inte rådfråga, eftersom Nisse och hans Ingela var på Gästis i går kväll.  Däremot kan jag nu meddela en kunskapstörstande allmänhet: Om fågelhannen och fågelhonan ser helt olika ut, som till exempel domherren och domhonan så generer detta ingalunda två kryss - en art ett kryss. Har någon gjort fel i detta avseende så vill jag att ni rättar till det omedelbart. Tack!
Dessutom kan jag informera om att svanar sträcker, liksom gäss. Knölsvanen sträcker längs kusten medan sångsvanarna är mer målinriktade i sin förflyttning mot norr. (Se Nils Holgerssons underbara resa, av Selam Lagerlöf). Nu ville jag kolla upp med Nisse om jag hade sett knöl- eller sångsvan. Detta var uppenbarligen trivialt, så det tog Ingela hand om, och hon är ju bara medberoende fågelskådare. Knölsvanen hör man endast vingslagen av medan sångsvanen trumpetar som ett gäng huliganer på väg till fotbollsderby.

I botten av Fyledalen går en nedlagd järnväg. Sommartid kan man åka dressin. Kontakta närmaste turistbyrå, eller 118 100, nummerupplysningen med svar på allt. Det finns rastplatser längs spåret som är en dröm för den som medför matsäck.

Vi förvånades litet över att markägaren uppenbarligen var ett oövertäffat surkart. Stättor som inte gick att öppna och taggtråd bidrog till att man skulle känna sig ovälkommen.

Doris fick syn på Fyleån, och kom på att det i rasbeskrivningen för Airdaleterrier klargörs att den ursprungligen avlats fram för utterjakt.
I ett huj stod hon till magen i Fyleåns porlande vatten.

Besviket konstaterade hon att inte heller där fanns det några uttrar.

Vi vandrade längs den gamla banvallen. Vårt förtroende för SJ och Skånetrafiken har denna vintern utsatts för påfrestningar. För säkerhets skull var vi en aning observanta så det inte skulle dyka upp ett felväxlat Pågatåg.

Så småningom kom vi fram till grevens marker, Carl Piper alltså med godsen Högestad och Christinehof (kanske fler). Vad jag skulle komma till är att här stod det "välkommen till fots". Det är andra tongångar än hos den andra gringubben.

På hemvägen köpte vi fikabröd på Reimans Bröd & Café AB. Kammar smakrika som oblater! Ska Tomelilla bli huvudstad i det nya matlandet Sverige, får man skärpa sig på brödfronten. Annars röstar jag på Borrby!            

Vem ska man tro på, tro på, tro på...

Vi har verkligen engagerat oss i att försöka navigera i träsket av definierade och odefinierade begrepp som rör sig bland matskribenter och initierade. Krav, närodlat, ekologiskt, rättvisemärkt, terroir, hållbart, miljöneutralt, etiskt, god djurhållning, rödlistat ... Vi vill liksom de flesta i detta land leva upp till detta. Men vi måste också se till, leveransförmåga, kvalitet, logistik, ekonomi och inte minst att det smakar bra.

Det blir inte lättare när marknadsförarna skrupelfritt laddar sina varumärken med de värdeord som gäller för dagen. Ett riktigt dåligt exempel hittar jag här på Österlen. Kiviks Musteri säljer apelsinjuice med fruktkött, tillverkat på extrakt - hm,  från hjärtat av Österlen. Man får tydligen ge sig ut och leta upp apelsinlundarna, det måste vara väldigt vackert. Kanske kommer vi att få Apelsinfesten i Kivik efter Äppelfesten, det talas ju om att förlänga säsongen. Hur fan kan de skriva så, hur dumma tror de att vi är? Vi har hittat en ärligare, lokal producent. Östra Sönnarslövs musteri, egen frukt blir till en underbar äppelmust med fruktkött. De levererar i större förpackningar, vilket är väldigt praktiskt för restauranger och storkök. Det finns också konsumentförpackningar.

Min pragmatiska slutsats är att utvecklingen inte kommit längre än att man måste leva med kompromisser. Vår huvudinriktning är att öka andelen närproducerat, och då menar vi verkligt närproducerat.  Så får man plocka ihop producenter efter hand som man hittar dem. Vi har fått ihop en anständig bukett, och letar ständigt fler. Till exempel är vi nöjda med Walters kaffe, ekologiskt och rättvisemärkt (dock ej närodlat). Kaffe brukar annars betraktas som en miljöbov. Vi köper nu ägg från närsprättande hönor.

Det finns vinprovning, ölprovning, whiskeyprovning, chokladprovning och säkert fler. Jag har funderat över varför det inte finns matprovning, i alla fall har jag inte sett det. Lamm från olika ställen tillagade på samma sätt. Eller samma mat tillagat och kryddat på olika sätt.

Tomelilla - mathuvudstaden!?

Så kom han då kungen (eller som jag föredrar presidenten) i Sverige - det  nya matlandet, Eskil Erlandsson. Han kom till huvudstaden, Tomelilla. Vi var ett 50-tal som inbjudits till Sparbanken Syds vackra paradvåning vid det ödsliga torget i Tomelilla.

Eskil Erlandsson är  inte den mest karismatiska av våra politiska ledare. Han är en trägen arbetare i vingården. Hans vision om Sverige - det nya matlandet är bra, mycket bra. Med sifferexercis ville han visa hur långt vi kommit. Det är väl bra med skridskor, bara det blir is, som en vardagsfilosof jag känner brukar säga.

Lars Ottosson, som är initiativtagare och entusiasten, presenterade sin lokala idé med betydligt mer esprit. Proffsigheten i kampanjen är hög. Han och fästmön har sådant, som jobb, och kan sitt hantverk. Det har varit stort genomslag i media. All uppmärksamhet är välkommen.

Vi är väl en hel del som höjer lätt på ögonbrynet vid valet av Tomelilla. Ingen förknippar Tomelilla med matkultur; en korvaluda, en thairestaurang och ett mediokert stadshotell. Går vi till Stortomelilla tillkommer ett par bra restauranger. Nu är det kanske inte detta som är poängen. Men om vi gör jämförelsen med undret i Åre, vilket brukar vara populärt, så har Åre åtminstone fjäll.

Jag har inte gjort min läxa och läst på vad Tomelilla - mathuvudstaden egentligen innebär. Jag har fått fått en positiv impuls att göra det.



  

Vi går mot ljusare tider

Innan säsongen tar riktig fart är det lätt att hemfalla åt negativt tänkande. Det kommer nog inga till Hammenhögs Gästis. Kostnaderna har man men intäkterna är närmast en markering. Så ringer det någon och bokar och man känner sig litet gladare. Så ringer en till och berättar att det stått om oss i Metro. Så kommer det ytterligare en bokning. I Hammenhög finns ingen distribution av Metro, vad det nu kan bero på. Vi slog en signal till sönerna i Stockholm, och de hade sett det båda två. Ola skickade ett MMS med en bild på notisen. Det var kärt men oläsligt. I den digitala världen är ingen i periferin. Nätet - Metro - pdf, heureka!

Där var vi med bild och allt. Annika Goldhammer hade hittat oss och tyckte att vi var att rekommendera. Jag tycker att hon borde få Guldspaden i år. Jag beklagar bildkvaliteten, men jag tror att den beror på att Adobe vill att det ska vara dålig kvalitet för oss som inte köper deras dyra programvaror, eller också beror det på att jag brister i kompetens.

Som ytterligare en fantastisk slump rekommenderade samma välsignade Annika Goldhammer Lyckhem Skärgårdspensionat. De som driver det var hos oss någon gång på hösten, de behövde nog vila sig litet efter allt slit under sommaren. . De, som vi, skriver en blogg över vedermödor och glädjeämnen, vi har haft bloggkontakt. Jag gläder mig för deras skull nästan lika mycket som för egen del.

Man kan inte tänka på allt.

Från min barndom har jag med mig talesättet: "Man kan inte tänka på allt, sa kärringen, glömde laga frukost." Själv hade jag inga problem att komma ihåg att laga frukost till våra boende gäster. Men när jag blickade nedåt upptäckte jag ett mindre stilbrott; en svart och en brun sko. Dessutom var den ena min "grovarbetarsko", -  gå på jobbet i grovarbetarsko!

En mig närstående person tyckte att detta var roligt, mycket roligt. Själv tycker jag att det var ungefär en trea på en tiogradig skala. Däremot är det en väldigt bra illustration av betydelsen av god belysning i hallen!

Turen går till Kivik.

Är det någon by som så intensivt förknippas med Österlen som Kivik? Sannolikt inte! Det är genuint och pittoreskt. Läget vid havet är en fastighetsmäklarnas våta dröm. Historien från den småskaliga sjöfarten, Fritiof Nilsson Piraten och Kiviks marknad fram till idag med äppelodlingar, kullerstensgator och fiskebodar kan i marknadsförarnas händer inte misslyckas. Den enda risken är att man lockar dit mer folk än man kan hantera under högsäsong. Det känns, som en osannolik risk, under den tid jag gör mina nedslag. Denna vårvinterdag är Kivik lika stängt och

ödsligt som resten av Österlen.

Ja jag kan lika gärna erkänna, som verksam i besöksnäringen, är jag litet avundsjuk på Kivik. Se Kivik och sedan dö, är att gå för långt: Jag rekommenderar: när man är i Hammenhög ska man försöka få tiden att räcka till en halvdagsutflykt till Kivik.

Den stora turistmagneten har varit Buhres Fisk nere vid hamnplan. Vid årsskifte fick vi chockbeskedet att det brunnit ned, endast delar återstod. Den vanliga missunnsamheten mot framgångsrika entreprenörer förbyttes
i stor sympati med familjen Buhre, från alla håll. Det var särskilt besvärligt och tragiskt att branden betraktades som anlagd. Vi har ju i vår hörna den fruktade gryningspyromanen, som rättsväsendet gått bet på att binda till någon av de bränder, han varit misstänkt för. I detta fall kunde han snabbt avskrivas. Rädslan var stor på hela Österlen och ryktesspridningen gigantisk och som vanligt destruktiv. Vi höll på att bygga om köket med brandlarmet avslaget under dagtid. Det var mer än en gång jag i morgonrock gick över och kollade att det var återaktiverat.

Nu har mordbrandsteorin avskrivits. Brandorsaken är tragiska och olyckliga omständigheter. Jag har, obekräftat, hört att självantändande material, vårdslöst och obetänksamt kastats i två soptunnor. Någon som hållit på med båtvård i småbåtshamnen har hanterat spillmaterial felaktigt.

Det måste kännas skönt för familjen Buhre att ingen ville dem så illa, att de brände ner deras livsgärning. Nu har vi också fått det glädjande beskedet att det ska byggas upp igen. Med egna ögon har jag sett hur bygget pågår och en anslag talar om att butiken öppnar den 26 mars. Beundransvärt!

 Nere på Hamnplan Kiviks Ål & Lax. Jag har egentligen aldrig provat någon av butikerna. I lågsäsong gäller, gå till den som har öppet och i högsäsong, gå till den som har kortast kö.

Det sägs att det är kläderna som gör mannen. På motsvarande sätt kan man säga att det är havet som gör Kivik. Detta gäller oavsett om man ser det   från havet eller från landsidan. Den från början mycket blandade bebyggelsen förvaltas i dag kärleksfullt av den burgna medelklassen. Många är sommarboende   vilket naturligtvis dränerar fiskeläget på liv. Men ingen skugga över kvaliten på underhåll av hus och trädgårdar.

Det finns präktiga gårdar, som antar jag byggdes av lotsar, redare och sjökaptener. Det finns små stugor med en minimal tomt. Helheten blir bedårande.

Högt uppe i byn ligger Kiviks Hotell. Där jobbar vår käre Sam som köksmästare. Två somrar har han kockat hos oss. Vi bestämmer oss för att gå dit och se om han finns på plats.

Vi går piren in mot land. På höger sida ser vi ganska omotiverat en parbänk i havet. Vi är i konstnärstrakter, så det kan vara en installation.

Eller är det någon som försökt njuta den för året sällsynta vårsolen. - Frusit av bara helvete, slängt bänken i sjön och gått hem och kokat kaffe.

Eller så är det gammal hederlig skadegörelse.

Vi ger oss av uppåt Kiviks Hotell. Hela Skåne är inte platt.

När man går på gator och "strädden" på Kivik, upptäcker man ständigt nya detaljer och stämningar.

Någon kanske undrar över varför man säger på Kivik. Jag saxade nedanstående förklaring från Skillinges hemsida:


På Skillinge

Man säger att man bor på Skillinge, Brantevik, Kivik, osv. Det kommer sig av att fiskelägena från början var tillfälliga läger. Man slog läger, bodde på lägret, och sedan drog man vidare när fiskesäsongen var över. Detta uttryck har levt kvar sedan århundraden tillbaka.
I nordöstra Blekinge, i (på?) Kristianopel, finns på vart och vartannat hus dörrar med liknande smide. Undrar om det har med sjöfararkultur att göra. Vackert är det på ett gammalt trähus.

Orginell portklapp. Klappersten i en repstump och en plankbit i ek. Miljön inspirerar.

Slutligen kom vi fram till Kiviks Hotell. Jodå - Sam var i tjänst och bjöd på en, om än inte välförtjänt, hett efterlängtad kopp kaffe.

En guidad tur i det gamla hotellet som fått en omfattande renovering och tillbyggnad. Betagande utsikt från matsal och vissa rum. Ett tornrum skulle jag kunna flytta in i direkt.

På hemvägen bad vi en man från orten hålla Doris, medan vi beundrade utsikten.

Han började berätta de mest häpnadsväckande historier och skrönor. Vi höll aldrig på att komma därifrån.


När han hörde att vi kom från Hammenhögs Gästis blev han förtjust och berättade att dit brukade han åka för att dricka lunch.

Cirkus på Gästis!

Min gode vän Jojje som understundom dyker upp, för att ta en öl, monterar värmepumpar. Han är ganska bestämd, för att inte säga påstridig, när han framhåller värmepumparnas överlägsenhet framför alla andra alternativ. Jag som innehavare av en pelletsanläggning betraktas som en loser, en med dåligt omdöme, en teknikfientlig bakåtsträvare. Diskussionsupplägget visar likheter med Tommy eller Elvis, Stones eller Beatles, kärnkraft eller inte. Med alla driftproblem som uppstått med värmeväxlare denna vargavinter har tonen dämpats en aning. Nu är jag ganska säker på att Jojje inte är en bloggläsare, därför kan jag utan att tappa ansiktet klaga på min anläggning.

Efter ständiga driftavbrott "Fel extern matning" skruvade jag loss inspektionsluckan till pelletsmagasinet.
Som den värste sir David Attenburrough  sträckte jag mig in i det klaustrofobiska mörkret. Jag brände av ett par välriktade foton för att kunna undersöka silons hemlighet. Det jag såg var ett berg av sågspån ripplad med en och annan pellet.

12 kubikmeter felleverans? Det måste varit avsett för Cirkus Scott eller annan cirkusmanege. Tänk om de stackars hästarna och elefanterna nu vadar omkring i pellets. Så utomordentligt obehagligt för dem.

Ska man se något positivt i eländet är det att det kan knappast finnas ett mer, i skarpt läge, provat larmsystem i den utvecklade världen. Skruven som ska transportera pellets från silon till brännaren har ju en omöjlig uppgift. Det blir så tungt att motorskyddet löser ut. Larmet går och ringer efter husse. Hade hälften av alla dess påringning varit bokningar, hade vi haft fullt fram till 2014.

Jag har en diskussion att ta med pelletsleverantören. Han har i och för sig satt kompensation i utsikt. Jag vill inte,  i det korta perspektivet ha kompensation, jag vill ha värme!

Mmmm!

7 grader!!!

Odlarklåda

Detta osannolika år då permafrosten vill ta över Skåne, lider alla ivriga amatörodlare svårt. Själv grips jag av en iver att få påta i jorden någon gång i mars. I själva verket är grönsakslandet sällan mottagligt för mänsklig kontakt förrän i början av maj. Efter midsommar har i allmänhet naturen segrat, ogräset vann och odlarklådan har gett med sig. Tiden går åt att klippa gräs, harva gården och klippa häckar.

Hoppet är det sista som överger människan. I år, liksom tidigare år, är jag övertygad om att jag ska lyckas att göra både mig och krogen självförsörjande med, gräslök, örter och sallad i olika former. Realisten i mig vet att vi kommer att få ett bidrag av gräslök, en gnutta sallad, men årsbehovet av malört, till bäsk, känns säkert. Vi klarar också våra behov av ramslök, som växer vilt i en dunge. Gurkört, som är en snygg garneringsblomma, skulle vi kunna sälja, den växer och sprider sig som ogräs. Detsamma gäller mynta, där all odling utanför kruka, är dumhet, oerfarenhet eller slapp låtgåmentalitet.

I vår ouppvärmda glasveranda  kan vissa terapeutiska odlarreflexer utövas. Jag har en vurm för pelargonier. Drömmen är att se dem år från år bli större och frodigare, samtidigt som man förökar dem genom att ta skott och sticklingar (vad nu skillnaden är på det). Hittills har vi inte lyckats. Men man måste hålla drömmen vid liv. På bilden ser vi en hårt, för att inte säga brutalt, hamlad pelargonia. Överlevnadsprognosen är naturligtvis utomordentligt dyster.

Å andra andra sidan  har den arma växten gett upphov till ett stort antal skott (eller möjligen sticklingar).

Skulle vi misslyckas med att föra skotten (eller sticklingarna) från vatten till planta och se en nytt pelargoniabarn växa upp, bli ungdom och så småningom vuxen, så har odlandet åtminstone motverkat synd och dryckenskap i krögarhushållet. Av det enkla skälet att glasen varit upptagna för att hysa skott (eller sticklingar).

Den digitala världens brist på tröghetszoner.

Det är fantastiskt att ha upplevt hela den digitala revolutionen. Att ha suttit i Malmö kommun och summerat och rättat timlistor, som löneunderlag, för hand. Till dagens värld med e-post, Spotify, Google, Twitter, Facebook, Bloggar, bredband, e-service i myndigheter och inte minst, mobiltelefoner i var mans hand. Den tidiga utvecklingen var mycket inriktad på företag och företags behov, en ibland stor, men ändå sluten värld. Idag är vi alla, åtminstone i den rika världen, med i och mål för utveckling. Det kan gälla Skype, virus eller TV i mobilen.

Den supersnabba utvecklingstakten innebär en del problem. Vi har sett hur skivbranschen skrumpnar ihop, samtidigt som det uppstår svårigheter för artister att få betalt. Integritetsbroblem uppstår då samhället vill bekämpa brottslighet och skydda sina intressen. Lagstiftningen har inte skuggan av en chans att ligga i nivå med utvecklingen.

Minst lika stora problem uppstår hos "verklighetens folk". Folkhemsnätet är en sen företeelse, jag uppfattar att det tog fart under mitten av 90-talet, det vill säga för ca 15 år sedan. Vår kultur och våra sociala mönster bygger på mycket gamla och helt andra förhållanden. Vi har inte hunnit fram till vad som är "god ton" på nätet. Jag kommer att tänka på ett citat som hamrades in under skoltiden "upp flyga orden, endast tanken stilla står". Om det var Tegnér eller någon annan kommer jag inte ihåg, jag förstod det inte då, men nu känns det mer relevant.

Det är, enligt min uppfattning, i tre avseende, som vi har svårigheter att besinna verkningsgraden av det vi frejdigt släpper ut på nätet.

Tidsaspekt.
Vi skickar e-post och förfrågningar och förväntar oss svar direkt. I den analoga världen formulerade vi eftertänksamt och med en viss formalism ett brev, letade upp ett frimärke och la det på lådan. Det fanns gott om tid att ångra sig. Taleätt som "sova på saken" och "eftertankens kranka blekhet" hade en innebörd.
Idag är ord och handling ett. Ett exempel, jag hade en gång en kollega som normalt var väldigt analytisk och strategisk. Han jobbade hårt, men fredagskvällar belönade han sig med en eller några whiskey. Detta brukade leda till, att sen afton, blev han den "fruktade sanningssägaren". I mer eller mindre förvirrade e-brev till chefer och kolleger delgavs dessa vår hjältes uppfattning i en mängd frågor, i ett högt tonläge. När han tryckt på sändknappen fanns ingen väg tillbaka och jag tror inte hans helger, och definitivt inte måndagar, var enbart en njutning.

Genomslag.
Vi har i vårt land en positiv inställning till offentlighet. Offentlighetsprincipen är en grundsten i kontroll och rättsäkerhet. Det vet alla och det påverkar handläggningen av ärenden på ett positivt sätt.
Detta kan inte på något sätt jämföras med den vidöppenhet som gäller i sociala media. Här råder en totala marknadsliberalism, den som släpper ut något får skylla sig själv. Som en slags indikation på vad slags djur vi människor är, tycks det vara så att osmakligheter och skvaller har största genomslaget. Källkritiken är obefintlig. Det finns många exempel. Den stora svårigheten är att finna en balans mellan det som är personligt och det som är privat.

Bestående.
Det som läggs ut på nätet finns kvar.  Till exempel ligger det en mycket negativ krogrecension av signaturen Bong där han 2003 besökt Hammenhögs Gästis. Uppenbarligen bestämde han sig för - aldrig mer. Här sitter vi sju å senare med en recension av en tidigare ägares sätt att driva krogen. Ett annat exempel är, framförallt yngre människors sätt att beskriva sitt "vilda liv" i Facebook och Bloggar. Som en potentiell arbetsgivare får man en bild av den arbetssökande som sällan framgår av betyg och intervjuer.

Min uppmaning är att förutom att lära sig all ny teknik måste vi också ge os tid till reflektion ech eftertanke.

Min egen lilla konstrunda.

Vi som bor på Österlen och är engagerade i besöksnäringen, har av uppenbara skäl små möjligheter att delta i den stora Konstrundan vid påsk. När 100 000 människor, så välkommet, invaderar, har vi fullt upp med att bädda sängar, laga frukost och servera mat.

När vi får besök, som i detta fallet av Erik, Emma och lilla Tage, finns anledning att fundera ut trevliga utflykter. Det slår en hur mycket det finns att se och göra inom ca en mils radie från Hammenhög.

Den första och obligatoriska upplevelsen är av ingen människa skapad. Havet och stranden. Det finns miltals.

Idag var det stilla och solen värmde. Tänk att sitta, far och son på en bänk, och bara njuta.

Ungdomarna är nästan alltid hungriga och det är endast 4 månaders Tage som har mat med sig.

Ett naturligt val är Olof Viktors med sina generösa öppettide, sin fina miljö och, inte minst, sina goda mackor. Många har kräftsjärtar på foccacia som favorit. Personligen har jag inget emot kräftstjärtar, men foccacia tycker jag är som sockerkaka utan socker. Det fick bli lufttorkad skinka, marinerade gulbetor och en pepparrotscrème på en skiva ljust, vedugnsbakat, surdegsbröd. För dagen var det för mycket folk på plats. Jag hatar köer, folk som klär av sig vad de har för att markera platser och jag tycker inte om dåliga logistiklösningar där folk springer åt alla håll och balanserar sina dignande brickor; Ursäkta! Ursäkta!

Inte långt från Olof Viktors ligger Kabusa konsthall. Den har under nuvarande ägare bytt inriktning. Inga konserter, inga stora konstutsällningar! Nu har man retromöbler och litet prylar. Snygga saker i alla prisklasser, luftigt exponerat i den fantastiska lokalen, och rent. På väggarna har man verk av Mats Nilsson mestadels i monumentalformat. Men det tål hallen. Just under påsken kommer Peter Wahlbeck att vara där och visa, sälja, sin konst. Det blir säkert rajtan tajtan. Nu när man hitta formen för verksamheten i Kabusa har man dessvärre bestämt sig för att sälja. Så kan det gå!

Nästa anhalt är galleribyn Peppinge. Mitt favoritgalleri är Galleri Peppinge, där Åsa och numera även hennes syster Malin huserar. Jag har köpt presenter och julklappar där. En räddare i nöden när man vill ge något personligt till någon som inget behöver. På vår vägg hänger en av Åsas kluriga litet mystiska gummor.

Det är en varm och välkomnande atmosfär i den gamla skolan.

Lika typiskt som gummorna är de stiliserade landskapen från Österlen.  Erik och Ola har fått vars en liten tavla i tempera, och jag tror att de uppskattar dem.

Här ser vi Åsa, Erik och Tage uppställda för bloggfoto. 

Konst.

Jag är ingen konstsamlare, konstexpert eller ens särskilt konstintresserad. Men, jag tycker om att se fina bilder och att ha sådana runt mig. Nu har jag fått det foto av Malin Lauterbach, som jag köpte på utställningen på Kulturum. Den gör sig väldigt bra på en vit vägg i vår stora sal, man kan faktiskt kalla det sal även om vi använder det som vardagsrum.

Vi har en del andra tavlor som också har en historia som gör dem mer kära.

Den första tavlan har målats av Zahoor, en god vän från Pakistan. Bilden är söt och för tankarna till impressionisterna och Monet.

Zahoor var som tavelmålare en glad amatör. I själva är han civilingenjör. Som ordförande i ingenjösförbundet i sitt hemland Pakistan, var han en politisk person. Han tvingades fly till dåvarande Sovjetunionen och Moskva. Även där blev han, som sanningsägare politiskt kontroversiell

och på så vis hamnade han i Sverige
och Stockholm. När jag träffade honom försöjde han sig som datakonsult, men skrev en del kultur- och vetenskapsartiklar.

När Zahoor var runt 40 drabbades han av en elak stroke. Målmedvetet har han återerövrat språket och kan hyfsat gå, men närminnet är utslaget.

När eländet drabbade Zahoor vände han sig till sin familj i Islamabad. Yngste brodern Ubaid flyttade till Sverige för att hjälpa Zahoor.

Som tur var var Ubaid inte läkare eller ingenjör utan erkänd konstnär, så han slapp att jobba som spärrvakt eller taxichaufför. Han har ägnat flera år åt att utforska ljuset och färgerna i Lappland.

Den övre bilden, som jag bytte till mig mot en dator, har jag fått en del skit för. Dels för formatet 190*130, dels för att den inte har någon horisont (tror jag), men jag gillar den. Den nedre är också från Lappland. Den köpte jag och den har rönt bredare uppskattning. Den har ett betydligt behändigare format och horisont.

Vår nya årstid.

När vår renovering nu lyckligen är slutförd, infinner sig en viss tomhet och initiativlöshet. Det är lätt att förstå att byggprojekten tar mycket energi, som stjäl uppmärksamhet fån huvuduppgiften, att driva gästis. Vår nöjdhet med den nya miljön är stor, men för våra besökare är den bara en självklarhet.

För att inte risa ihop måste vi intensivt se framåt. Vi har alltid haft planeringar veckovis. Dessa är viktiga att höja blicken, se till att vi inte tappar viktiga frågor och att helt enkelt peppa oss, inspirera varandra. Det kanske verkar onödigt att ha den sortens möten när man går och nöter ihop, i stort sett, alla vaken tid. Nu hade vi vår planering som varit inställd under ombyggnadstiden och vi märkte hur vi saknat den. Vi har så mycket som vi vill göra! Vi bestämde två saker, vi ska inte bygga om på länge och vi ska utveckla vårt miljöarbete.

Vi hade behov av att komma ut i världen. Däför åkte vi till Ystad. Först åt vi en underbar lunch, torsk, hos Danne och Gina på Brasseri Östergatan. Vi gratulerade dem till det fina omdöme de, så välförtjänt, fått i Whiteguide. Det finns liksom ingen konkurrens om vilket som är den bästa restaurangen i Ystad.

Så uträttade vi en mängd småinköp. Behoven visar sig vid renovering och det som inte fixas omedelbart, tenderar att permanentas, som en fungerande halvmesyr.

När vi väl var hemma och rannsakade oss huruvid vi var offer för konsumismen ringde Anna, den kära, som kommer med friska idéer. Hon ville ha sällskap till stranden. Vi la bekvämligheten åt sidan och hela flocken valde att följa med.

Det var fortfarande höga snövallar mellan havet och stranden, till stor glädje och förnöjelse för såväl Julius som Doris.

Doris för dagen iförd en smakfull cape med rutig krage, från hundshopen i Simrishamn. Det kan förefalla litet glyttigt, men hennes cortisonberoende har gått ut över den täta pälsen. Därför får hon litet värmande moderiktiga accessoarer. Märkligt nog har inga invändningar mot utstyrseln.

Även vi andra var ordentligt påpälsade i den, för oss så ovanliga, femte årstiden vårvinter. Kalla nätter och soliga varma dagar med dagsmeja.

En intressant upplevelse - men nu vill vi ha vår! Vårvinter är för norrlänningar, med scooteroverall, pimpelspö och pälsmössa! Var sak på sin plats.

Däremot kan det konstateras att gässen sköter sig på det sätt Nisse i Vallby sagt, i en kommentar till mitt tidigare inlägg om gåsanarkin. Han bör veta eftersom han är en tungt meriterad fågelskådare. Enligt egen uppgift har han "kryssat" 358 fåglar. Jag misstänker att han däri räknat in gödkyckling, nymfparakit och undelat.

Men jag har nu själv verifierat att gässen i skymning flyger för att slagga i havet, allt för att undvika att bli uppätna av rävar och annat otyg. Källa: Nisse i Vallby.

Internationella kvinnodagen.

Robert Dahlskog, med eget kåseri i Yastads Allehanda - minsann - ägnar dagens betraktelse åt internationella kvinnodagen. Han menar att vi i Sverige kommit tämligen långt med jämställdheten och vill därför lyfta fram "internationell". Han talar om situationen i Kina och Iran. Jag skulle vilja lägga till Afganistan, efter att ha läst Tusen strålande solar  av Khaled Hossein. Överhuvudtagit tror jag att kvinnorna inte dragit vinstlotten i Indien, stora delar av Afrika - ja i stort sett överallt där fattigdom råder.

Trots det globala perspektivet kan jag, med tanke på kvinnodagen, inte bortse från en bildekal jag sett i vår by: My other toy has tits. Jag undrar hur kul är det? Jag har sett den, tror jag, apostroferade damen med bilen. Tänk vad skämmigt att komma körande till ICA med varudeklartionen på bakrutan. Men så tänkte jag, att det kanske är hennes stadsjeep, och möjligen har hennes älskade gubbe fetmat till efterhand. Så småningom har han fått hängbröst. Kanske har då hon velat skoja litet med honom och inköpt dekalen: My other toy has tits. Då skulle det vara taskigt, men litet roligt.

Premiär

Nu var det klart med köksrenoveringen. När vi byggde om rummen lämnade hantverkarna minuter innan första incheckning - denna gång hade vi flera timmar tillgodo. Först kom Anna och Julius med varma lyckönskningar och ett fång tulpaner. De avåt en äggakaka som höll sedvanlig kvalitet.

Som förrätt till personalmaten serverades nybakat, men mognat, finsk rågbröd. Mycket uppskatta av Jonas och mig, men för syrligt för damerna.

Ett bröd för "grappar". Jag får fortsätt mitt utvecklingsarbete för att baka ljust bröd på surdeg. Det känns inte meningsfullt att producera bröd som endast en i vårt tvåmanshushåll äter. Men inför aftonen har jag köpt en burk vitlökssill och en stor bit västerbottensost. Gästgivarinnan får tigga till sig ljust bröd på restaurangen. I och för sig är det sensationellt gott, gräddat i den nya ugnen.

Nu är allt på plats. Så även kockarna, för dagen klädda i svarta byckor och en elegant vit rock. Jonas bär, enligt regelverket korrekt , huvudbonad. Även om jag tycker att den borde haft skärm med tanke på ljusflödet, som inte är på gränsen till vulgärt, utan överdådigt. (Ett tillrättläggande efter ett påpekande från vår bloggläsande elektriker, angående ett tidigare inlägg.) Hur som helst är det trevligt att se dem i korrekt mundering, i stället för skitiga snickarbyxor och städklädsel.

Våra lagstiftare fortsätter sin idoga kamp att bevaka skatteunderlaget. Ny kassaapparat med den svarta lådan är på plats. Nu behövde vi i och för sig en ny kassa ändå, för att få bättre uppföljning av vad vi säljer. Men för många småföretag är det en tung kostnad. Personalliggaren som kom för ett par år sedan är åtminstone gratis, än så länge får man väl tillägga.

Nu tror jag att manipulerade kassasystem kanske inte är det största problemet. Jag tror att de stora pengarna är de som aldrig passerar kassasystemet över huvud taget. Nästa steg kanske är videoövervakning av alla företag med kontanthandel. Kanske något för Björklund i valrörelsen.

När jag var ute och tittade till min gode vän pelletspannan, som ringer till mig i tid och otid, fick jag bevittna en av dessa gudomligt vackra solnedgångar, som vi kostnadsfritt tillhandahåller på baksidan av gästis. Jag var tvungen att gå in efter kameran, för att kunna dela med mig.

Fint besök.

När vi hållit på med vår renovering har vi fått många besök av gamla stammisar, vänner och allmänt intresserade. Det känns skönt med moraliskt stöd när man gör en så stor satsning som vi gjort. Även om vår stora investering i förnyelse av rum och utemiljö hjälpte oss till det överlägset bästa resultatet, hittills, är jag pessimist/realist, som aldrig tar något för givet.

Det var därför med glädje vi återsåg Gustav Hector i förgår. Gustav är popkrögaren, som tillsammans med kompanjoner driver Kafe Delux i Växjö. Han är en stor österlenvän och han verkar att ha tagit Hammenhögs Gästis till sitt hjärta. Såväl han som hans kompanjoner har vi flera tillfällen besökt oss. Denna gång hade Gustav ressällskap av ett trevligt par med en liten bebis. Vi kunde av förklarliga skäl inte erbjuda något att äta, men jag bad dem stiga in för att se vårt nya kök och hälsa på Jonas och Annelie.

Vi kom in på vår gamla jukebox. Den hade den dåliga smaken att lägga av i december. Vi har varit upptagna av annat och inte bekymrat oss så mycket över maskinhaveriet, som vi borde. Visserligen har vi haft några olika gubbar som undersökt patienten utan att lyckas ställa diagnos. Vi har en kontakt i Blekinge som lär vara guru i jukeboxvärlden, men åbäket ska ju dit. Gustav, popkrögaren, blev bekymrad eftersom han planerade en retreat på gästis, en helg under våren. Då måste bara jukeboxen fungera, enligt hans bestämda direktiv.

Vännen Martin, som var från Malmö, verkade betagen av vårt ställe. Han hade också observerat att Hammenhög var en "hot spot", som många malmöbor flyttat ut till. Förutom allmänt positivt om Hammenhög och gästis, hade han en matnyttig kontakt i Malmö. En man som konsulterades av hela musikbranschen när gammal teknik strulade. Vi tog tacksamt emot telefonnumret, med stigande optimism att kunna få jukeboxen i drift igen.

Långa arbetsdagar - inga gäster. Det är lätt att sjunka ned i TV-fåtöljen. Med en stor kopp te och några välsmakande smörgåsar, på hembakat bröd, är det gott att bara låta underhållning skölja över en. Efter "Landet brunsås" blev vi sittande till "De kallar oss artister". Denna gång handlade det om Ola Salo och The Ark. Då såg vi plötsligt Martin, Gustavs vän, som vi träffat några timmar tidigare. Det var ju Martin Axén i The Ark. Jukeboxlagarkontakten blev i ett enda slag ännu mer trovärdig och hoppfull.

Jag är lycklig att bo i Hammenhög.

Vi har fått vinterrecidiv. Visserligen har dagen varit fantastisk med sol, men när jag gick ut med Doris framåt eftermiddagen var det minusgrader. När jag ändå var ute kunde jag gå till ICA och köpa litet frukostmat. Utanför mötte jag Jerker, byns gamle smed, vi kallpratade i ordets rätta bemärkelse. Så dök Jojje upp, för att lämna in tipset eller V75 eller något sådant. Hoppet är det sista som överger människan. Inne i butiken träffar jag Maria och Henrik och deras två små flickor. De kommer till gästis i helgen när vi smygöppnar litet.

Förr gillade jag storstaden och anonymiteten. Nu tycker jag om att känna igen de flesta och att bli igenkänd. Man har ju liksom inget att dölja. Det kan ju kännas en aning kuriöst att höra skvaller om folk som ligger 60 år tillbaka i tiden. Det är byliv.

För att vara pastorjanssonsk; staden är som en gräsmatta, mängden gör helheten och varje grässtrå är anonymnt och utbytbart, byn är som en skog, varje träd är stort och viktigt.

Sanningens minut!

Först en liten redovisning av brödupproret. Jag har nu ett par varianter på vitt bröd. Jag använder endast mjölet Manitoba Cream, längre fibrer som också ger brödet en trevlig konsistens. Ett "vardagsbröd" lagom lätt att baka och ett meckigare "Jan Hedbröd". Ett par principer är, inga tillsatser och ingen bakning för frysen. Projektet fick ett litet bakslag då Doris blandade sig i leken. Limporna ska ju bevars jäsa 40 minuter under duk. Aldrig tycks jag lära mig vilken matterminator hon är. När jag kom ut för att grädda hade hon satt i sig drygt halva limpan på degstadiet. Jag blev förtörnad - men det är hon beredd att ta. Nu har jag börjat med surdeg. Den grötliknande substansen är en surdeg

på femte dagen. Fortsättning följer.

Vi närmar oss försiktigt en avslutning av köksrenoveringen. Det är ett större projekt än vi föreställde oss, och det var väl bra att vi inte riktigt insåg omfattningen, då kanske vi inte gått på det lika frejdigt.

Vi har rensat friskt och försett loppiset med mycket. Den gamla frukostfrysen kommer att få fortsätta sin tjänstgöring som glassbox på Fröken Östergrens Café.

Det är fullständigt otroligt hur mycket som ska in på

plats. Hade vi inte förfogat över, i princip hela, Evas släkt i helgen, så vet jag inte hur vi skulle ha hunnit.

Det gäller också att försöka vara rationell i placering av prylar. Man kan inte som hemma skyffla in i en garderob och tänka att man tar det sedan. Man fungerar  ju så att om något placeras fel vänjer man sig vid det, och efter en tid är man hemmablind. Personligen är jag värdelös på sådant, det som inte finns längst fram eller överst i en hög, finns inte. Jag jobbar på det, men tror inte att jag kommer att bli färdig.

Det är skönt att alla spruckna laminathyllor har gått all världens väg. Grått epoxygolv, vit kakel och rostfritt ger en fin estetik och känsla. Så ska det vara i ett restaurangkök.

Vi har tidigar varit ett ganska skumt ställe, medges. Så icke längre! Bengt, vår dansbandsdiggande elektriker, har sett till att det finns lysrör i en mängd som gränsar till det vulgära. Det är rena ljusterapin. Förutom ett flödande ljus kan vi ha ett mycket gott miljösamvete, ett lysrör drar endast 16 watt.

Vi har inte bytt ut så många maskiner. Men en pjäs, hightech som en rymdpendel och nästan lika dyr, är den nya Rational-ugnen. Den kan allt. En fördel är förutom basfunktioner, som ånga och långkok, är att den kan ställas in på olika temperaturer samtidigt, dvs man kan ha olika rätter med olika krav i ugnen å samma gång. Elförbrukningen kan naturligtvis inte jämföras med den gamla trotjänaren, som sannolikt går till spiskyrkogården. (Jag ska nog på sikt involvera dRationalen  i mitt bröduppror.)

Belöningen får man när det är klart, som i bageriet. Var sak på sin plats, det ser ut som i en liten speceriaffär. En finess, som jag uppskattar, det ska inte behövas en enda skarvsladd. Vi har gott om eluttag på alla upptänkliga ställen, allt under jordfelsbrytare.

När man kliver in på gästis nu möts man av en ljuvlig doft av såpa och fur. Kort sagt rent på gammeldags vis.

Jag hoppas verkligen att vi ska få ett lika bra år som 2009!